Jag kan på rak arm minnas den sista gången jag var lycklig. Det var den 2 april 1987. På natten hade jag varit med vid förlossningen av min första son. Utan en blund i ögonen gick jag sen till Fryshuset för att spela seriematch i basket. Jag var viktlös, gjorde 25 poäng. Sköt från hörnen, top of key, trepoängare. Jag var ostoppbar. Jag var ung, vacker, stolt och odödlig.   

 

Ett år senare i en bar i Hong Kong, sa servitrisen, ”Du har så ledsna ögon”. 1989, på försommaren dog jag helt. Inuti. Kollapsade efter en sändning på radion och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången.

Idag är allt en soppa av grått klet. Jag har dålig kontakt med mitt känsloliv. Jag blir inte ens ledsen på riktigt, och på djupet när människor omkring mej dör. Jag bockar av en begravning på samma sätt som jag bockar av ett restaurangbesök. Bra gjort, jag har klarat av ännu en av dom uppgifter som krävs av mej som människa. Jag minns inte ens vilket år min far gick bort. Det är ofattbart. Det är så jävla hemskt.

Åldrandet är svårt att förhålla sej till. Man brukar säga att alternativet är sämre. Det betyder dock inte att man måste älska att se sej själv utifrån som 50- som 60-åring. Det är inte alls så länge sen jag självbehandlade min depression med träning. Tog 102,5 kg i bänkpress (vägde själv 78 kg) och sprang terrängmil tre gånger i veckan på runt 40 minuter. Drivkraft fåfänga, jakt på sex och bekräftelse samt förutsättningar till uteliv, ibland 7 gånger i veckan. En orolig själ. Inte känna efter. Absolut inte stå stilla.

 

Men tiden hinner alltid ifatt en. Till sist blir man en föredetting, en spillra med en drink, vare sej man vill det eller ej. Farligt högt blodtryck, taskiga blodfetter, ölmage och en prostata av en fotbolls storlek. Då blir träningen inte längre något lustfyllt i jakten på kickar. Den blir istället ett livsvillkor. Och för en man med diagnosticerad depression räcker det inte långt som motivation. Vissa dagar kommer jag inte ens ur sängen. Att koka en kopp te känns övermäktigt.

Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten. I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret. Det är också en väl känd sanning att unga kvinnor mår psykiskt dåligt. Dom unga männen är i sammanhanget sorgligt bortglömda. Samtliga jag känt som tagit livet av sej är unga män. Och det är en handfull. Nästa självmordsvåg kommer i min egen åldersgrupp. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige.

2012 på våren, satt jag på Sanduddens begravningsplats i Helsingfors och grät. Jag var ute på en joggingtur på förmiddagen i väntan på första match i Hartwall under hockey-VM. Men benen bar inte längre än dit, bland gravstenarna, vid havet. Jag hade fått veta att mina PSA-värden var höga nog att döda en elefant och jag ångrade bittert två saker. Att jag sökt vård hos specialist på SÖS för mina besvär med kronisk prostatit (helt säkert yrkesrelaterad) och att jag låtit mej övertalas till att ta injektioner mot lågt testosteron.

Leif Boork brukar säga att det jag gör bäst är ishockey. Att arbeta tillsammans med Boork är att få en insikt i det innersta av hockeysjälen, och för den delen också i sin egen. Många underbara samtal om livets väsentligheter under bilresor, i ishallar, på flygplan eller över en hotellmiddag. Nu jobbade jag  i lag med den gamle djurgårdsbacken Thomas Johansson och vi täckte alla matcher i Helsingfors. Granqvist/Boork var förstateam och kommenterade gruppen i Stockholm.

Att hålla rätt på andra-assist och utvisningstider med döden vid sin sida är lättare sagt än gjort. Men jag stretade på och det var en befrielse varje gång pucken släpptes. Thomas är en lätt människa att umgås och jobba med. Jag hade aldrig klarat dom där veckorna i Finland på egen hand. Jag hade slukats av mörker.

VM var i Maj, månaden efter väntade kraftprovet EM i Polen/Ukraina. Jag och Jens Fjellström fick Ukraina på vår lott eftersom Sverige spelade i Kiev och finalen skulle avgöras där. Jag tyckte mycket om Ukraina och människorna. Tillbringade mest tid i Donetsk, och det är en av dom enklaver som drabbats hårdast av kriget med ryska förtecken. Deras stolt uppvisade nybyggda flygplats till EM är skjuten i småsmulor, och jag tänker ibland på den lilla vinbar jag frekventerade för att hantera min ångest. Familjen som ägde den var omåttligt stolt över sin gigantiska vinkyl, sina väl tempererade italienska kvalitetsviner och välsmakande små pastadelikatesser. Lever dom? Står huset kvar?

Jens är en människa med nära till känslorna. Tycker mycket om honom. Vi reste bra tillsammans. Vi är båda goda lyssnare, och hans ambitionsnivå när det gäller jobbet skyhög. Ibland kanske för t o m för hög. Han är väldigt bestämd med hur allt ska regisseras vid t ex ståuppor i kamera inför match, frågor och svar. Fel ställd fråga eller användande av info han själv tänkt dra kan leda till lång iskyla. Själv tycker jag att närvaro, lyhördhet och improvisation är viktigast i det läget. Jens menar information, innehåll med substans och vattentäta skott mellan reporter och expert. Vem som har rätt i sak lämnar jag till tittarna att avgöra. Själv är jag långt ifrån säker.

Men man är trygg med Jens, både som reskamrat och på arena. Få människor i denna världen jag litar på mer. Han har räddat mej många gånger under matcher. Som den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Holland i Zürich 2008. Timmar efteråt var upprördheten stor i schweizisk TV om målet van Nistelrooy gjort som var klar offside(!) Domarteamet var svenskt vill jag minnas och skötte sej utmärkt. Min bisittare förklarade lugnt i direktsändning, innan alla repriser (hjälpte inte schweizarna), att en italiensk försvarare låg skadad(?) precis bakom kortlinjen vilket upphävde offsiden. Weltklasse Herrn Fjellstroem.

Jag har genom mina 35 år som sportjournalist lärt mej oerhört mycket av dom experter och gamla elitidrottsmän jag haft förmånen att få resa och arbeta med. Jag har plockat lite insikt från var och en. Min allra första var den gamle storbacken och förbundskaptenen Orvar Bergmark. Så lugn, varm och stödjande för en hypernervig rookie i sin första fotbollslandskamp. Orvar gick tyvärr bort alldeles för tidigt i Parkinsons sjukdom.

Leif Boork, Ulf Jansson, Bosse Berglund, Kenta Nilsson, Stefan Persson, Challe Berglund, Petter Rönnqvist, Thomas Johansson, Arto Blomsten, Hasse Holmqvist, Ralf Edström, Hasse Borg, Pelle Blohm, Pontus Kåmark, Jens Fjellström, Anders Andersson, Billy & Kenta Ohlsson, Rolle Åman, Malin Swedberg, Magnus Hedman, Martin Dahlin, Hasse Backe, Per Stümer, Jonte Karlsson, Charles Barton, Leffe Carlsson, Paolo Roberto, Lasse Myrberg, Martin Frändesjö, Kristján Andrésson, Lina Olsson, Per Johansson, Claes Hellgren och några till… Tack alla!

Eftersom jag alltid ställt oerhört stora krav på mej själv, och därmed också indirekt på omgivningen, har jag lite oförtjänt ibland fått rykte om mej att vara besvärlig att arbeta med. Men det är bland folk som inte känner mej. Fråga vem som helst av mina många bisittare som jag rest och jobbat nära med. Någon prestige har jag inte, något behov att framhäva mej själv har jag inte heller. Jag är i grunden en arbetarkille från en förort som har en ok röst för etermedia, ett bra tempo, och en djup kärlek till journalistik och idrott. Allt jag åstadkommit, har jag åstadkommit själv, utan hjälp, utan genvägar. Jag kommenterar lika gärna Syd-Korea mot Irak i ett fotbolls-VM som Sverige-Brasilien. Alla som tror något annat har fullständigt fel. Fullständigt. Det finns gott om karriärister i det här yrket. Jag är inte en av dom.

Mina höga PSA-värden ledde till en biopsi för att i värsta fall fastställa en cancer-diagnos. Själva biopsin slutade mycket illa. Ett par dagar efteråt drabbades jag av inre blödningar. Urinblåsan var blodfylld och jag fick tappas akut. Var en trasa till människa, men skickades hem med en kateter. Jag är fortfarande chockad över att dom inte skrev in mej. Några av dom värsta dagarna i mitt liv. Han som stuckit nålar i mej frågade om jag hade psykiska problem eftersom jag var öppen med att effekterna av hans undersökning fick mej att må så uselt. Störtblödningen var en ovanlig komplikation sa doktorn. Klen tröst. Efter en veckas ångest kom provsvaren. Negativt. Lättnad förstås, men i förlängningen var det ju då också en fullständigt onödig och plågsam undersökning med jobbiga konsekvenser. Mina urinvägar har inte hämtat sej helt än. Och detta är fyra år sen nu. Det berör en del av kroppen som är känslig och laddad, på många sätt. Förvärrar självklart depressionen. Äter Citalopram och dubbla blodtrycksmediciner och ibland akut ångestdämpande. Känns ödesmättat.

”Välkommen till yrket med Sveriges kortaste medellivslängd, kortare än för gruvarbetare” sa rektorn för Journalisthögskolan Lars Furhoff till oss studenter under sitt inledningsanförande 1980. Och ser jag mej omkring så stämmer det ju. Oregelbundna arbetstider, ständigt resande, dålig kost, stress, deadlines och att alltid bedömas i offentlighet gör sitt till. Själv blev Lars Furhoff bara 47 år.

Vi som är män, medelålders och vita är i dagens identitetspolitik legitima att förakta och bespotta. Vår musiksmak, hur vi klär oss, hur vi ser ut, vårt sexliv, hobbies, politiska åsikter, sportintresse. Allt är ok att förlöjliga medialt. ”Gubbslem” är tydligen benämningen på det kollektiv som går till jobbet varje morgon, hämtar barn på fritis och betalar in merparten av den skatt som gör att fria teatergrupper (som Tur-Teatern) kan sätta upp Scum-manifestet av Valeri Solanas. ”För kvinnor återstår endast att eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering och utplåna det manliga könet”. För egen del började hon med att skjuta konstnären Andy Warhol, som mirakulöst nog överlevde attentatet trots svåra skador.

Jag tycker DN står i en klass för sej i den här sortens retorik, där Aftonbladet Kultur dammar in som god tvåa. Många av dom artiklar/recensioner etc hade förmodligen varit åtalbara om ”män” bytts ut mot valfri etnisk grupp, eller varför inte ”kvinnor”.

Det var ju skrivet i sten att författaren Karl-Ove Knausgård skulle jagas på landets kultursidor, eftersom han i sin självbiografiska romanserie Min Kamp rakt upp och ner berättade om hur det var att vara man i ”Cyklopernas land”. Jag är kanske en överkänslig människa, men det är förbanne mej svårt att alltid stå rak och opåverkad i skuren av gatstenar.

En gång är livet drömmar och förhoppningar. Allt är möjligt. Musiken och kärleken ständigt närvarande.

Så en dag, omärkligt, smygande – blir allt bara ett tomt konsumerande och en utdragen väntan på döden.

Denna text är ingen självömkan eller vädjan efter tröst. Bara något som måste skrivas

 

Göteborg den 15/12 2016