När jag jobbade på Radiosporten på 80-talet brukade jag drömma att jag sprang i en oändlig korridor. Jag lovar dej att korridorerna i Radiohuset vid Gärdet är långa. Kanske klädda i heltäckningsmattor av oklar färg. Oändliga utan slut, som i en roman av Franz Kafka. Där sprang jag om nätterna. Med ett framknattrat manus i händerna sprang jag med andan i halsen, genomsvettig, samtidigt som jag hörde hallåmannen påannonsera mej och min sändning. Det var alltid en kamp mot klockan. Allt skulle vara färskt och ha nyhetsvärde. Ibland var man tidsoptimist. Ibland kom ett sent telegram på printern som välte ikull körschemat.

På senare år har drömmarna fortsatt på samma tema. Fast flyttat till olika TV-hus och arenor. Nyligen drömde jag att jag var skickad till Anfield i Liverpool för att kommentera en fotbollslandskamp. Precis som på 90-talet fick jag tillsammans med en s k floormanger klättra på en brandstege på utsidan av arenan. Sen springa hukade i vinden över taket och ner i en lucka. Ny stege till en TV-Gantry, en korg för kommentatorer hängande under taket. Öppet, blåsigt och svinkallt för det mesta. Man satt på en Daily Mirror för att rädda prostatan. långkalsonger var standard, liksom mössa och handskar. ”Det är en jävla tur att man är brandman” sa Billy Ohlsson apropå klättringen på stegarna på Anfield när vi var där. Åter till drömmen. När jag för Viasats räkning kommit ner för den sista branta stegen och letat mej fram till min kommentatorsposition var platsen upptagen. Där satt redan tre pösmunkar från Discovery/Eurosport i en röd sidensoffa (kom ihåg att det är en dröm). Och dom vägrade flytta på sej. Spelarna kom ut, matchen började och jag kom inte åt mina hörlurar…

Kanske har drömmen en koppling till Artemio Franchi i Florens. Dit kom jag ensam för att göra Fiorentina-Inter i början av 90-talet. Stormatch, arenan var fullsatt. Jag var sen, fick tränga mej fram. När jag nådde kommentatorspositionen var den inklämd på VIP-läktaren, och den för mej avdelade bänken var redan upptagen av tre damer i päls. Allt var riggat och klart (för en gångs skull) men kärringarna vägrade flytta på sej! Det närmade sej sändning och stressen gjorde sej påmind. Jag trängde mej helt enkelt ner emellan tanterna. Fick en handväska (dyrt märke) i nacken och från andra hållet en handskbeklädd näve i plytet så läppen sprack. Ingen hjälpte mej. I Italien får man klara sej bäst man vill. På VIP-läktaren utbröt nu ett fullt slagsmål, 3 mot 1. Jag för att kunna sända TV och damerna för att behålla sina VIP platser. Jag vann. Knuffade mer än använde nävarna, och till slut fick jag ner arslet på platsen framför sändningsutrustningen. Tanterna kom tillbaka med en vaktmästare som bara ryckte på axlarna och sa ”svensk TV, jag kan inte göra något. Jag är ledsen”. Så jag blev kvar… Efter matchen blev det ett nytt tumult, nu utanför stadion. När jag steg ut på gatan hamnade jag mitt emellan Fiorentinas och Inters huliganer som rusade mot varandra. Kravallutrustad polis med hjälmar och ett par hästar försökte sära dom stridande. Jag hukade mej och tryckte mej mot väggen när batongerna ven. Kom så småningom helskinnad tillbaka till hotellet. Minnesvärd arbetsdag.

En annan färsk dröm var TV4 relaterad. Jag skulle kommentera Sverige-Ryssland i ishockey på Hovet. Först hittade jag ingenstans att parkera bilen. Klockan rusade fram. Sen kom jag på att jag glömt alla mina papper och förberedelser på redaktionen. Panik. Men det allra värsta var, när jag sen som fan kom fram till själva isstadion hittade jag inte pressingången! Gick runt runt arenan, och faktum är att jag inte hittade någon ingång alls, överhuvudtaget. Paniken bara växte i bröstet. Vid andra varvet hörde jag röster inifrån och började banka på en stängd plåtport. Bankade en evighet, tills porten plötsligt for upp. En vaktmästare i blå kläder med en båtmössa och en lång utstående panna (han har funnits på hovet en gång i tiden) släppte in mej med orden ”här kan du inte gå in”. Det gjorde jag ändå. Klättrade upp på pressläktaren i jakt på min plats. Hittade den inte. Matchen hade redan börjat, det stod 2-0 till Ryssland. Jag hade ingen aning om vilka som gjort målen, hittade heller inga laguppställningar. Det ringde i mobilen, TV4 chefen skrek i mitt öra ”va i helvete håller du på med?” Sen vaknade jag. Tack och lov

Trots mardrömmar och den ständiga jakten på deadline brukar man lyckas. Många gånger har jag suttit i en redigeringsbuss och livespeakat nyhetsinslaget som jag då inte hunnit se. Många är dom skickliga och snabba redigerare/fotografer jag jobbat med under åren. En enda gång på 40 år har jag misslyckats med att leverera. Det var inslaget från en boxningslandskamp i Eriksdalshallen som jag inte fick färdigt i tid. Skäms fortfarande. Jag var för ambitiös. Väntade in tungviktsmatchen, ville lägga in intervjuer, ja det blev för mycket tog för lång tid. Redaktionschefen var sur i en vecka.

En gång satt jag på Olympiastadion i Rom och kommenterade en hel ligamatch utan att ett ord gick ut i TV. Men det var knappast mitt fel, och före mobiltelefonernas tid. Fick aldrig nån kontakt med Stockholm på återgången, och gjorde som jag blivit lärd, kommenterade ändå. Chansen fanns ju att bara återgången och kommunikationen fallerade. Tidspressen är annars legio även under kommenterande. Laguppställningarna bekräftas ofta sent (i Italien ibland en bit in i första halvlek). Jag vill ha struktur och skriver ner namn nummer fakta på en kartongpapp på dom positioner spelarna har på planen. Sen vänder jag pappen och gör om det en gång till så det blir rätt till andra halvlek. Fakta på domare, linjemän och övriga funktionärer. Statistik och tidigare resultat som regel rekat på hotellet. Men det är en ständig jakt på minuter. När det är mästerskap måste man dessutom ha järnkoll på statschefer, kungligheter och diverse kändisar. Som murvel får man aldrig i förväg veta VIP ”av säkerhetsskäl”. Helvete vad jag har pluggat kungahus genom åren. Ibland får man användning för det.

Värsta stressen infinner sej när det är studioproduktion kring matchen. Då är det, smink, körschemamöte, repetitioner, ljudtester och kamerainställningar in absurdum. Då hinner man sällan jobba kommentatorsspecifikt. Där finns noll förståelse för vad vi egentligen är på plats för.

Till sist några ord om själva kommenterandet. Backar vi till Radiosportens guldålder och Tipsextraeran, fanns där en allmänbildning, humor och kontext i alla referat. Det fanns en dialog mellan kommentator och expert som var underhållande, ofta knöts det ihop sen av studion av skickliga programledare.

Idag, med ett mycket större utbud, blir det oftast tekniskt, för mycket prat och rent ut sagt så tråkigt att klockorna stannar i Gamla Stan. Noll samarbete, läxredovisning, dålig tajming och total avsaknad av distans som ju är nödvändigt för att ge perspektiv. Några (inte alla) experter i TV-garnityret låter faktiskt som om dom höll föredrag på ett tränarseminarium. Då har man helt missat målet och tittarna

– Go to your rooms and wash your hands, and then we will see. Hon var sträng. Den sovjetiska guiden från Intourist.

Vi skriver april 1987. Jag hade precis, 14 dagar tidigare, blivit pappa för första gången. Omvälvande. Nu hade Radiosporten bestämt sej för att skicka sin unge oprövade kommentator långt bort i Tjotaheiti för att kommentera en fotbollslandskamp på bortaplan för första gången. Ensam.

Sovjet-Sverige i Sovjetrepubliken Georgien. Huvudstaden Tbilisi var skådeplatsen för Blågults första landskamp för säsongen. Olle Nordin var färsk förbundskapten. I laget ingick bl a Robban Prytz, Glenn Strömberg, Anders Limpar, Mats Magnusson och bröderna Ravelli.

Själva resan var minst sagt speciell. På den här tiden flög laget och journalistpacket i samma chartrade flygplan. Här snackar vi närhet till spelarna. Dagens landslagschefer hade drabbats av hjärtsvikt vid blotta tanken. Men det gick bra, såklart. Det var en dryg flygresa djupt ner till Kaukasus där Europa möter Asien, till Josef Stalins gamla hemmaplan. Men i och med den chartrade resan var det raka spåret till Georgien.

När vi landat på den diminutiva flygplatsen, med i stort sett bara en barack som flygterminal, möttes vi av ett minst sagt kungligt mottagande. Som en filmscen. Små pionjärer i unisona kläder bildade allé och viftade med svenska flaggor. En blåsorkester spelade en välkomstmarsch, och representanter för det Sovjetiska fotbollförbundet och lokala partifunktionärer tog i hand. Det var man inte van vid direkt, vanligen hunsad av vaktmästare på Råsunda fotbollsstadion.

Hotellet var en gammal kommunistmastodont på 30 våningar. Jag bodde på 27:e. Det fanns två hissar. En stod alltid stilla. Utan undantag. Väntetiden på att få klämma in sej i den som fungerade var mycket lång, ibland 20 minuter. Det hände även att bägge hissarna var ur funktion. 27 våningar…ja ni fattar. Turligt nog var jag ung och rask. Hade dessutom erfarenhet som ”trappsnigel” (brevbärare). Jag gjorde en sport av dom där trappstegen. Det fanns andra fotbollsjournalister som hade det jobbigare. Vi var såklart på plats i Georgien några dagar i förväg eftersom vi reste med laget, och eftersom vi skulle skicka hem reportage och intervjuer från träningarna. Det gav också statliga Intourist möjlighet att styra upp vår vistelse. Tbilisi ligger vackert i en dalgång, med floden Kura och omgivande gröna kullar och berg på tre sidor om staden. Invånarna var också omåttligt stolta över sitt georgiska vin, som ju har ett visst världsrykte. Vin serverades till alla måltider.

Det är nånstans där ingressen kommer in. När jag och ett gäng mycket ärrade svenska fotbollsjournalister hade bussats genom stan och tittat på omgivningarna, så var det en av dom äldre reportrarna i gruppen som reste sej i bussen för att ställa en fråga till guiden/tolken/reseledaren som tilldelats oss. Vi låg nån timme före i det schema som presenterats oss, och han frågade helt enkelt vänligt, om det var möjligt att vi kunde få lunchen på hotellet en timme tidigare? Den medelålders kvinnliga guiden spände blicken i honom och sa sen med sträng och kraftig stämma:

– Go to your rooms and wash your hands, and then we´ll see!!

Okej, så var det med den saken. Jag traskade mina 27 våningar, tvättade händerna, och sen ytterligare 3 till restaurangen i takvåningen. Där fick vi vänta. Nästan en timme. Improvisation var ingen stark sovjetisk gren. Men vi fick lite tidigare en okej lunch på fisk och ris. Och georgiskt vin såklart. Efter träningen på arenan nästa dag skulle vi bussas runt på en Grand Propagandatour. Nu skulle stadens skolor och framför allt mönsterdaghem visas upp för den västliga presskåren. Flaggviftande barn igen, strikta dagisfröknar som visade oss runt. Rent och snyggt, fina barnteckningar, ljusa utrymmen och en stor lekgård. Men jag tror organisationskommittén stark överskattat dom svenska journalisträvarnas intresse för daghem. Den här rundturen tog liksom aldrig slut. Utmattad stapplade jag upp mina 27 våningar.

Så var det äntligen match.

På Centralstadion, en jättelik betongkoloss från 1976, med plats för 74.000 åskådare. Vid tidpunkten en av Europas största fotbollsarenor.  I folkmun även benämnd Dinamo Stadion, eftersom Dinamo Tbilisi spelade sina hemmamatcher där. Invigningsmatchen 1976 var en i Cupvinnarcupen mellan Dinamo Tbilisi och Cardiff City.

Landskampen spelades mitt på dagen den 18 april. P g a tidpunkten fanns bara 27.000 åskådare på plats i den enorma arenan. Publiken bestod nästan enbart av ditkommenderade sovjetiska soldater i uniform. Mycket märklig inramning och stämning. Men som vanligt vid jobb i Sovjet fungerade det tekniska perfekt. Jag bara satte på mej lurarna och sa, hallå Kaknäs. Fick svar direkt och kopplades in till Radiosportens studio. Det blev en rolig match att referera i radio. Det föll 4 mål och Sverige gjorde alla 4. Inga mål i första halvlek, men rena fyrverkeriet i den andra inom loppet av 7 minuter. Anders Limpar satte 1-0 i 63:e, Masse Magnusson (i sitt livs form) 2-0 3 minuter senare. Sen hann Sverige med att göra ett självmål innan Magnusson satte dit 3-1 i 70:e. Mats Magnusson bytte mot Lasse Larsson nån minut före slutvisslan och Ulf Eriksson ersattes av Anders Palmér med kvarten kvar. I det sovjetiska laget stod Dasajev i mål och Alejnikov var nia i anfallet. Mittbacken Peter Lönn gjorde målet för ryssarna. Glenn Strömberg fick det enda gula kort den polske domaren Diakonowicz delade ut.

Det är alltid nöjsamt att intervjua spelare och förbundskaptener vid seger, även om det som här bara var en vänskapslandskamp. Mitt jobb flöt på bra, och jag fick beröm på redaktionen när jag kom hem. Den landskampen bäddade nog för min VM-uttagning till Italien 1990 senare. Hemkomsten till barn och blomma var härlig. Unnande mej lite pappaledighet med lillen.

Jag hade klarat trippen till Kaukasus på egen hand, lyckats få hem mina inslag, vilket till skillnad från vid match alltid var krångligt i Sovjet. Den var inte bara att lyfta mobilen eller mejla som nu för tiden. Nej samtal skulle beställas via hotellets växel timmar i förväg. Sen var det bara att be en bön om att Sveriges Radios växel inte skulle koppla bort dej när du väl kom igenom…

Efter att ha sett den hisnande TV-serien Chernobyl, kom jag återigen att fundera över mina resor i öst.  Över kommunistregimernas obrutna tro på tekniken och kärnenergin i folkets tjänst. Skickades på ett JVM i ishockey till den gamla industri och gruvstaden Ostrava vid Tjeckiens nordöstra gräns mot Polen. Då i december var hela staden insvept i en gulaktig dimma, smog snarare. Och vi hockeyreportrar blev inkvarterade på…Hotell Atom. En blå logga i neon i form av en atomkärna prydde husfasaden. Dom obligatoriska smutsvita nylongardinerna skylde fönstren från insidan. I matsalen vimlade det av kypare, uppsträckta i korta vita jackor med mässingsknappar. Dom var fler än den bistra listan på maträtter i menyn.

Jag tilldelades ett rum på första våningen på 4 x 3 meter med en heltäckningsmatta, full med brännmärken från cigarrettfimpar. Där fanns en smal campingsäng med resårbotten, en liten tjock-TV med antennspröt ståendes på golvet, och ett långsmalt fönster försett med en solkig gardin i nylon. Toalett och handfat i korridoren. Kort sagt en briljant hotellbokning av TV4. Och billig. Räknenissarna gjorde sannolikt high five.

Mosig efter en bökig och lång resa, som inkluderade bilkörning från Prag, vacklade jag ner till receptionen för att om möjligt försöka förbättra min boendesituation något. ”Sorry hotellet är fullt, alla rum är upptagna”

”Har ni verkligen inget annat att ge mej än skrubben, jag betalar gärna extra” sa jag.

Blädder blädder i en gammaldags hotelliggare… ”Hm, alltså det är problem, men det finns ett ledigt rumsnummer ser jag nu.  Tyvärr dyrt, vi brukar inte hyra ut det till vanliga hotellgäster. Det är en svit med separat sovrum och eget badrum.”

”Okej, jag tar det” sa jag lätt desperat. Kosta vad det kosta vill

”Vänta här, jag måste kolla med hotellchefen”

Så typiskt öst (Chernobyl). Ingen vågade ta egna självständiga beslut. Egna intiativ kunde bestraffas.

Gnissel gnissel, dörr öppnas receptionisten återvänder

”Hm ja det går bra att hyra sviten, men det blir väldigt dyrt”

”Jaha ja hur mycket extra per natt måste jag lägga till ?”

Det visade sej vara en summa motsvarande 250 svenska kronor(!) Tog nyckeln och hastade därifrån innan någon skulle ändra sej. Rummet var magnifikt. Stort rundat panoramafönster mot parken bakom hotellet. Byggt i nivåer, med ett stort (jättelikt) skrivbord värdigt Gorbatjov på övre planet. Rymligt sovrum med en rejäl dubbelsäng och spegeldörrar på garderobslängan. Tjusigt kaklat badrum med guldfärgade kranar och ett majestätiskt badkar. Chrustjov hade inte klagat.

250 kronor alltså. Adjö till brännmärken och tältsäng. Hallå svit, dubbelsäng och stor-TV med skåpluckor.

Jag och Bosse Berglund var TV4s svenska representanter på hotell Atom. Sportchefen Mats Pettersson kom ner för ett par matcher. Checkade in på Atom-hotellet och i sin skrubb. Hedrar honom. Jordnära snubbe, ”Mattan”. Jobbade sej upp från vaktmästeriet på SVT. Utbildade sej till bildproducent under Lennart Jelbes vingar, och anställdes som bildproddare på nyöppnade Fyran. När Bosse Gentzel drog, blev Mats Pettersson chef för mej, Peppe Eng och administratören Malin Holm. Vi hade våra duster Pettersson och jag, men jag kände alltid hans support när det gällde själva jobbet. Hantverket. Och som sagt jordnära.

Sverige tog silver efter Kanada

En annan vända till Tjeckien gick till Prag. Innefattade Det Utskjutna Ögat och Republikanska Klubben och en hårding från…Ostrava.

Året var 1993 och AIK skulle spela CL-kval i Prag mot Sparta. Gnaget hade vunnit på Råsunda med 1-0 och hade höga förväntningar inför bortamötet. AIKs lagvärd och tolk i Prag var Kalle Ryster, en gammal Söderpolare till mej. Kalle hade studerat slaviska språk i Moskva back in the day, flyttat till Prag, förälskat sej i staden (lätt gjort) och en tjeckisk kvinna (ännu lättare gjort). Jag fick kommentera en oerhört spännande returmatch som Sparta Prag till slut lyckades vinna med 2-0. Som jag minns det var AIK nära flera gånger att göra det förlösande bortamålet. Pavel Nedved regisserade spelet för hemmalaget. Dick Lidman och Pagge Simpson spelade på topp för AIK. Johan Mjällby var mittback.

Efter matchen gick jag och Kalle på Republikanska Klubben vid Vaclavske Namêsti. Pragbornas egen ölkällare. Trötta på rika amerikaner som köpt upp lägenheter i centrala Prag för att dricka billig öl och skriva nästa generationsroman, är utlänningar inte välkomna på klubben. Men, Kalle R med språket och idel tjeckiska vänner släpptes in. Jag gick i svallet. Dörrvakten, en bitig jävel, spände blicken i mej men lät mej passera nålsögat. Fantastisk öl i kranarna, rejäla stop, Kalle och jag hade inte setts på länge och hade massor att snacka om.

Plötsligt small det i bordet så att ölkrusen hoppade. En grovarbetarnäve fick träbänken att bågna, sen följde en utskällning efter noter. Svarta ögon, spända käkar. Helvete vad händer? Det var dörrvakten. Han hade hållit ögonen på oss. När han återvänt till sin post vid källartrappan sa Kalle: ”Vet du vad han skrek om?”

”Nä, inte en aning” sa jag, en aning skakad

”På det här stället dricker vi! Här snackar vi inte!” Kalle log lite snett efter att ha citerat dörrvakten

Men, vi bälgade i oss pronto och jag gick och hämtade två nya stövlar med tjeckisk öl. Innan vi lämnade stället hade Kalle Ryster berättat att mannen med järnnäven, nyss blivit släppt ur fängelset efter en misshandelsdom. Misshandel av en gäst på klubben…Dörrvakten var en f d gruvarbetare från Ostrava.

Vaclav Havel blev Tjeckoslovakiens president efter murens fall 1989. Nu var det 1993 och landet var sen ett år tillbaka delat i Tjeckien och Slovakien. Men Havel var alltjämt en populär president för Tjeckien. Efter Republikanska Klubben bar det av mot innerstadens utkanter. Uppför kullarna till krogen Det Utskjutna Ögat (U Vystreleného Oka). Stimmigt, rökigt, och fullsatt. Jag spottade dock ett ledigt bord vid fönstret. ”Nej nej förfan” sa Kalle. ”Det där är Vaclav Havels bord, han kommer hit nån gång ibland och har ett ständigt reserverat bord”. Författaren Havel hade kvar sin gamla vanor. Inte glömt var han kom från.

Så vi fick stå och hänga med vår öl nån timme, sen började personalen hojta och ringa i en klocka. Stängningsdags. Okej sa jag, dags att göra kväll då.

”Nej det där gäller inte oss” sa Ryster. ”Visst, dom stänger nu, men dom trevliga gästerna får stanna kvar. Vi tillhör dom trevliga…”

Så vi blev kvar på Det Utskjutna Ögat, tillsammans med ett tiotal andra gäster och personalen. Ända fram på småtimmarna. Nu röjdes några bord bort på det övre planet och helt plötslig hade vi en scen, där krogens musikaliska personal underhöll med instrument och sång. Senare även lite dans till cd-spelaren. En svensk tillståndsmyndighet hade dött på fläcken av dessa glada utsvävningar. Prussiluskan hade tappat sin hatt.

Minns promenaden ner för backen med såsigt mjuka knän. Att vandra genom Prags gamla stad i natten, är inte bara säkert till skillnad från t ex Stockholm, det är också en estetisk upplevelse av rang. Som att befinna sej i en film. Och hotellet var bra. Sköna dunbolster. Jag sov som en prins den morgonen. Skippade hotellfrukosten.

En annan gång i det tidiga 90-talet skickades jag och expert Bosse Berglund till den gamla kurorten Marienbad för att kommentera en ishockeylandskamp mellan Tjeckien och Tre Kronor. Stenbeck och TV3 hade Hockey-VM sen 89, och TV4 gick all in på ishockeylandskamperna. Alltså gjordes allt på ort och ställe, ingen hemmakommentering. Vi gjorde ståuppor inför, och jag fick gå ner och fixa spelarintervjuer efteråt. Vid ett annat tillfälle hade jag min gamle engelsklärare (jodå han var min lärare på mellanstadiet i Hagskolan) och den finske nationalhjälten Curre Lindström med mej. Direktsändningen pågick, och jag var tvungen att rusa ner för att banda en förbundskaptensintervju. ”Ett par minuter bara” viskade jag till Curre, ”Håll igång snacket”. Väntade inte in något svar utan satte av. Noterade dock den skräckslagna blicken bakom dom där starka glasögonen. Jag fick vänta med kamerateamet. Fem minuter, tio minuter. Sen äntligen, tröskade av några snabba frågor och kutade upp på läktaren igen. Curre höll igång, hade blivit varm i kläderna. Knappt jag fick en syl i vädret vid återkomsten till mikrofonen sen.

Marienbad kände jag genom Alain Resnais prisbelönta film från 1961 ”Ifjol i Marienbad”. Gåtfull och romantisk. Marienbad ligger i det gamla Böhmen, det snackas tyska obehindrat och Bayern ligger bara några mil bort. Det bor endast ca 12.000 invånare i den vackert belägna staden med sina gräsmattor, skogar och sekelskifteshotell. Göthe, Wagner och Chopin har druckit källvatten här (finns ett 40-tal källor med påstått hälsosamt vatten), liksom författare som Gogol, Gorkij och inte minst Mark Twain som beklagade sej över den tidiga uppstigningen 05.30.

Våra tjeckiska vänner i OB-bussen som producerade hockeymatchen, drack inte vatten. Dom drack god tjeckisk öl och en och annan pepparkaksdoftande snaps vid namn Becherovka. Cigarettröken låg tät, men humöret var det sannerligen inget fel på. Ishallen var helt i glas och det blev hyfsat varmt därinne trots årstiden när solen låg på. Hallen var liten och knökfull, sittplatserna begränsade, därför stod folk och hängde vid räcket på översta trappsteget. Där hade tjeckerna vikt upp ett campingbord med sändningsprylarna till mej och Bosse. Ibland satt överförfriskade och trötta supportrar på bordskanten. Ibland smög dom in framför bordet för att se bättre. Då fick vi resa oss upp varpå dom som stod bakom började knuffa oss i ryggen för att vi skymde sikten. Ja jösses, en pilsnermugg ställdes på bordet, välte och rann ut över mina anteckningar som gjorts med tusch. Möjligt att en och annan konsonant hamnade fel sen på dom tjeckiska spelarna.

Efter matchen bjöds vi in till den närbelägna kneippen av producentgänget på taffel. Dom var riktigt igång då, och in kom den ena lokala specialiteten efter den andra. Det gällde även den lokalt producerade ölen. Mörk, välsmakande och skummig. Vi fick absolut inte betala för oss. Allt var på tjeckisk TV. Klockan var vid det laget sen, och vi hade 18 mil motorväg i hyrbil framför oss tillbaka till Prag. Jag bad Bosse köra för jag var fan inte i stånd att styra en bil. Han gammalt hockeyproffs, vältränad och med en kroppsvikt jag inte var ens i närheten av. Tålde pilsnern bättre förmodligen. Vi väntade nån timme efter det att tjeckerna tackat för sej. Drack lite svart kaffe och gav oss iväg. Lång efter midnatt. Motorvägen mer eller mindre tom i vår körriktning. Kan ha varit betalväg och lokalbefolkningen tog kanske andra vägar om dom nu var ute och for så sent. Vi mötte en och annan bil på andra sidan mitträcket, men det blev en mystisk, från fälten ångande, öde och ofarlig hemresa till Prag.

Påminde en hel del om resan jag och Hasse Holmqvist gjorde från Dresden i gamla DDR till Berlin just efter murens fall. Vi hade varit på Europacup fotboll mellan Dynamo Dresden och MalmöFF, och skulle flyga från Berlin dagen efter. Malmö klarade 1-1 på Rudolf Harbig Stadion, men åkte ut hemma på Malmö Stadion efter straffar inför 8000 (!) åskådare två veckor senare.

Det var också en dimmig natt. Drömlik med en tom motorväg, en av dom Hitler byggde med stora betongblock vars skarvar hördes varje gång men körde över en. Vi såg flera spöklika scener med gula saftblandare som roterade i dimman. Polis och ambulans när små Trabis hade kört i diket. Hände flera gånger på färden till Berlin. Vi kom alltså in från Öst i staden. Långa folktomma paradgator utan gatlysen. Som i en spionroman kändes det. Och så, pang! Neonljus, reklam, människor, krogar, klubbar, gatubelysning…vi var i Västberlin.

Prag är en centraleuropeisk favorit, så även Budapest där jag haft förmånen att jobba ett flertal gånger under karriären. Första gången var i mitten av 80-talet då Radiosporten gav mej chansen att täcka ett boxnings-EM. Ett av mina första utlandsjobb överhuvudtaget. Osäker, lite knäsvag av ansvaret nyanställd som jag var. Tror jag dricksade hotellkillen som bar in min väska motsvarande 300 spänn av misstag. Vem är då den första jag möter i hotellobbyn? Jo, nestor Bengt Grive utsänd för SVT. Kompis med Slas och en boxningshabitué av rang. Det första han sa var ”Jaha är det du som är Radiosporten?” Det andra Bengt sa till mej (vi hade aldrig träffats) var ”Vill du ha en grogg?”  Haha, jo det är förfan dagsens sanning. Ja vad säger man? Som rookie tackar man inte nej till Bengt Grive i en hotellbar i Budapest. Jag bjöds en Gin&Tonic och en hel del skrönor. Fick också värdefull info och tips inför mästerskapet.

Jo då, jobbet gick fint sen. Som smort. Kvalade in som boxningskommentator till OS i Seoul. Men det är en helt annan historia.

Likt Kristus fick jag bära korset, över en kilometer. Ingen gav mej vatten att dricka. Men hån och förakt kantade min väg. Mitt kors vägde säkert över trettio kilo, och var otympligt att bära. Längs Hornsgatan släpade jag min börda. Och uppför dom sista trappstegen skrek mina benmuskler. Kungsgranen jag ensam bar, var försedd med ett plastnät, vilket gjorde det omöjligt att greppa stammen på det imposanta trädet. Julen krävde detta offer. Julen kräver.

Drar mej till minnes när jag bodde i ett kollektiv i det sena 70-talet. Inte ens där kom man undan julfirandet. Vi var anarkister, konstnärer, brevbärare och musiker. Men julklappsutdelning och gran skulle vi ha. Inget fick kosta mer än 50 kronor och klapparna skulle sakna adress och avsändare. Paket efter paket öppnades under glöggfryntligt stoj och glam. Där var ett par hemvirkade lovikavantar. Någon hade drejat, en annan hade målat en akvarell. Och så öppnades mitt paket. ”Vem fan har köpt den här?”

Det var jag som hade köpt en ask Aladdin…Tystnaden. Skammen

Under uppväxten gick farsan alltid ut för att köpa cigariller efter Kalle Anka. Långt efter att vi barn nått åldern då lösskägget och den förställda rösten mest var en ledsam pastisch, fortsatte charaden. Granen barrade och sen dracks det grogg, vodka och Grappo. Det var varmt och ombonat med heltäckningsmatta i hyrestrean i Rågsved, men överflöd rådde icke. Jag gladdes åt mina klappar. Var det en bandyklubba i något av paketen, fick jag snällt vänta till nästa Jul på bandyhandskarna.

Min sladdis 11-åringen fick ett par gaminglurar med mikrofon för tusen spänn. Vägrar använda dom för att det sitter ett tyg med kardborreband på insidan av bågen…

Överhuvudtaget har penningkarusellen kring julklapparna blivit absurd. Räknades in femsiffrigt med råge för egen del. Väldigt svårt att komma ur den virveln, när man har barn. T o m när dom blivit vuxna. Vi slog också någon slags rekord i inköp av julmat i år (och det har slagits många år förut). Har fått slänga en hel del som vi inte orkat med, och som blivit otjänligt. Absurt när man tänker på det.

Dom kvinnor jag levt med under livet har alla varit julromantiker. Krävt en traditionell Jul. Komplicerar onekligen viljan att bryta sej ur, att vara alternativ. Inte ens säker på att det är det jag vill. Jag är en vandrande ambivalens.

Stig Claesson, Slas, skrev en gång en novell som hette Kamrerns Julafton. Kamrer Olsson hade köpt en flaska god konjak och såg fram emot en stillsam Jul i bästa fåtöljen, när det började ringa i telefonen. Barnen såklart, ”men inte ska du väl sitta ensam på Julafton heller, kom över”. Även arbetskamrater ringde och Olsson hann fanimej inte ens öppna konjaken. Till slut ledsnade kamrern och slog upp telefonboken (detta hände sej på den tiden man plitade ner siffror i en liten bok) och började ringa från listan. När någon svarade i andra änden sa kamrern snabbt: ”Goddag, det är Olsson, och du kan dra åt helvete” innan han snabbt slängde på luren. Så fortsatte han sen från listan i stor stil innan Julkonjaken öppnades med andakt och avnjöts i bästa fåtöljen. Serenity now, som George Costanzas koleriske fader tjöt i ett Seinfeldavsnitt.

Men ibland vill man bara hem till julfirandet. Som efter två veckor i kommunismens Sovjet på 80-talet. Skickades varje år sent i december för att täcka Izvestia-turneringen i ishockey. Krutov-Larionov och Makarov härjade. Hade hittat varandra med passningar även om hallen varit nedsläckt. Vi svenska journalister bodde på kolosser som Rossija, Intourist eller hotell Belgrad. Det var efter några veckor på Belgrad, där jag delat rum med ett 50-tal knytnävsstora kackerlackor (Fick lov att sova med lyset tänt) som katastrofen inträffade. Dimma i Moskva. Tätare än den som fick Gustaf II Adolf att villa bort sej vid Lützen. När vi kom ut till flygplatsen dagen före Julafton stod det cancelled på varenda flyg på tavlan för avgångar. I min packning hade jag Kristallchampagne och fyra burkar rysk kaviar som jag bytt till mej i en taxi mot ett par Levisjeans.

Men vänta nu, alla flyg utom ett. Stod det inte delayed? Jo. SAS till London via Stockholm. Mitt plan. Tog mej genom säkerhetskontrollen med hjälp av hockeyjournalisternas tolk Ilya. Kaviarburkarna låg tryggt inlindade i Pravda men måste ha synts i röntgen ändå. Tullpersonalen var emellertid mest intresserade av om man hade mer kontanter med sej ut ur landet än vad man hade när man kom in. Den stora flygplatsen låg sedan helt öde med undantag av en enda gate. En märklig spöklik upplevelse med den täta dimman utanför panoramafönstren. Vi såg ju inte själva landningen, men när det kom upp på tavlan att BA hade landat, reste vi oss samfällt och tog upp en spontan applåd med blida syner av ångande glögg och tomteluvor för vårt inre.

När vi sedermera bordade maskinen, så sprakade det i högtalarna: ”God Jul, Merry Christmas, it´s your Captain speaking”.

Så fick vi förklaringen. Nånstans över Helsingfors hade han fått meddelandet om svårigheterna i Moskva. Berättade för oss att flygen på väg mot destination Moskva hade vänt tillbaka. Själv hade han tyckt så synd om oss som väntade att han i sann kristen anda (vi firar ju ändå Kristi födelse) flugit vidare och landat på instrument. Ny applåd upptogs av oss julfirare. Mitt alternativ hade varit att återvända till kackerlackorna på Hotell Belgrad. I gamla Sovjet valde man inte hotell efter eget gottfinnande. Inga flyg avgick på juldagen, så jag hade blivit kvar ensam (nåja) till annandagen med en heltäckningsmatta och använda gamla kådisar (inte mina) under hotellsängen. På Belgrad var det inte så noga med städningen i dolda utrymmen. Under sängen låg även tomma kexpaket och chipslik. Det var faktiskt inte så noga överhuvud taget.

På Radiosporten var det alltid intensiva veckor kring Jul på grund av Jerringpriset. Vi satte ihop en lista kandidater och triggade folk att rösta på ”årets svenska idrottsprestation” genom att dra vinnare av röstande varje kvällssändning. Namnet på den lycklige lästes upp (en belöning bara det) med hemort.                                       ”Nisse Nilsson i Tanumshede har röstat på Annichen Kringstad. Grattis Nisse, en Radiosporten t-shirt kommer på posten”. Några av de äldre medarbetarna på redaktionen sa inte t-shirt, utan undertröja… ”Grattis Mona du har vunnit en fin undertröja från Radiosporten”.                                                                                                  Ni kommer inte att tro mej, men det vällde in postsäckar varenda dag under de där veckorna. Vi drog vinnare direkt ur Postverkets grå säck varje eftermiddag i gröna soffan på redaktionen. Ett problem med devisen ”svenska folkets pris” var alla kampanjer. Plötsligt kunde en säck i princip bara innehålla röster på travkuskar. Då hade ”hästfolket” slagit till med ett upprop. apropå Kringstad så var orienteringsklubbarna rätt bra på det där också. För att inte tala om ”motorbögarna”. Förlåt, men så benämndes faktiskt den kategorin motorintresserad karteller internt. Håkan Carla Carlqvist var ofta på tapeten och det var väl okej på sätt och vis även om kuppandet stred mot idén med röstförfarandet. Men när det kom in en säck med röster på nån förare i rallycross blev det alldeles på tok.                                                                                                             Jerringpriset (efter radiolegendaren Sven Jerring) instiftades 1979. Ingemar Stenmark vann premiäråret. 1982 var IFK Göteborg hela folkets lag i en global idrott. Mats Wilander fick priset välförtjänt 1983. Tittar man i backspegeln lyckades motorfolket få priset till speedwayåkaren Tony Rickardsson, som iaf inte ”var bitter” det året, 2005. Sen kanske 6 Jerringpris till en sån smal sport som skidskytte är att ta i. Få nationer, tunn konkurrens. Frånsett suveräne Duplantis så har 2016-2021 bjudit på 3 vinnare för hästsporten (OS-guldet i lag kan jag kanske ta) 1 vinnare i skidskytte och en röstseger för skogsmullarna (orientering). För mej är det solklart att kuppande och kartellröstning fortfarande fungerar när det gäller just Jerringpriset. Även utan Postverkets grå säckar med det gula posthornet.

Julen börjar kännas som en klump i magen sådär runt Lucia. Och innan vet ordet av så står man i en evighetslång kö på NK eller Åhléns med nån gräslig tékopp eller dekortallrik. Svetten rinner längs armhålorna när man försöker dra sej till minnes klädstorlekar och smak hos mottagaren av den kommande julgåvan. Vet att nåt år med en dåvarande sambo, bestämde vi att inte köpa klappar annat än till barnen. Men det blev också fel och konstigt. En rätt ensidig utdelning av paket och en uttråkad utklädd tomte. Dessutom hade såklart ett par gäster, paket till oss, och så fick man skämmas igen.

Apropå tomtar så brukade jag och en gammal studiekompis utbyta tomtetjänster. Vi hade våra respektive familjer med små barn på gångavstånd på Söder, och klockan fyra efter Kalle Anka, åkte tomteskägget och dom röda kläderna på. Det var i sanning en surrealistisk upplevelse, eftersom man på vandringen längs Bondegatan mötte en del andra utbytestomtar. Vi vinkade kollegialt till varandra och skrockade ibland muntert ho ho ho.

Det kan vara fint med familjesamlingen, men besvikelsen när det är fel eller orättvisa klappar, syns alltid i ögonen. Och i mellandagarna är det fullt bytesrally i butikerna. Egentligen är det sjukt att man sparar på kvittona. En gåva är en gåva. Slit den med hälsan eller inte alls. Konsumtionen fortsätter sen i oförminskad skala direkt efter Jul under readagarna. Det kan faktiskt t o m vara trängre runt grytorna på vissa håll än dagarna före Jul.

Hej tomtegubbar och dom fyra första snapsarna är ok. Liksom den inlagda sillen och Jansson (grädde, ansjovis och potatistavar som är lite al dente mums). Sen åker skjortan ur byxlinningen. Vid konjaken och kaffet sänker sej dimman och sen längtar man till sängen och en uppfriskande promenad på Juldagen. Om inte ångesten håller en nedtryckt i en soffa framför Sunes Jul, Göta Kanal 2 eller något annat omistligt mästerverk.

Efter Midsommar vänder det (som min muntre far alltid klargjorde), sen blir det bara mörkare och mörkare, och innan man vet ordet av är det Jul igen. Men hur skall man kunna harmas över lyckan att få en prickig slips. en tändstickstavla av Bodens fästning, eller varför inte ett halvdussin japanska servett-ringar av päronträ

Jag hade spelat basket nästan 20 år när jag fick frågan av TV4:s sportchef om jag kunde tänka mej att kommentera Handbolls-EM i Portugal. Det kunde jag inte.

Sveriges (läs Erik Hajas) episka utskåpning av ryssarna i finalen kommenterades istället av frilansaren Staffan Bremander tillsammans med Bobban Andersson.

1994 var jag Fyrans förste-kommentator på elitseriehockeyn, Tre Kronor, fotbollslandslaget och all internationell fotboll. Därtill den basket kanalen sände. Men nu hade TV4 bestämt sej för att bli handbollskanalen, så frågan återkom ett år senare.

Den gången var sportchefen Mats Pettersson helt oresonlig. ”Du är vår ledande kommentator, och vi satsar stort på det här. Jag accepterar inte ett nej”.

”Men jag kan inte ett skit om sporten”, sa jag. ”Tycker dom kan spela mot ett mål och bytas om med bollen bara”

”Du får jobba med Claes Hellgren”, sa Pettersson. ”Han lär dej det du behöver”

Jag hade sett en fruktansvärd video, där Per Carlén och större delen av guldgänget från Prag och EM i Portugal dansade disco iförda den där hala tajta landslagsdressen som skulle hindra motståndarna från att slita i kläderna i försvarsspelet. Ingen kunde röra sej i takt…Det var stelt över hövan, och så långt ifrån den hippa basketen men stora lösa brallor och linnen man kunde komma. Och strumporna, herregud strumporna. Ankelkorta på bleka håriga ben. Jag var kort sagt i chock.

En månad senare var jag på väg till Handbolls-VM på Island.

Sveriges grupp var placerad i Akureyri på Islands nordspets. Där hade en isbjörn en gång flutit iland på ett drivande isflak och helt sonika käkat upp stadens ledande bard och poet. I handbollshallen fanns bara läktare på ena sidan, ribbstolar på den andra. Spelarna satt på såna där låga gympabänkar som man har i skolan. Jag och Claes satt på varsin plint i förrådet en trappa upp. Under klockan och den mekaniska resultattavlan som ljudligt bläddrade fram ett mål i taget. Året var 1995

Reporter Patrick Ekwall var först på plats, och pensionatet vi alla var inbokade på föll inte Mr Exclusive i smaken (fullkomligt förståeligt). Patrick, som har ett osvikligt sinne för vem och vad som gäller på rurala platser, snokade rätt på Akureyris ”Gudfader” Alfred Gislason. Handbollsstjärnan och numera tränare för Bundesligans Kiel. Alfred ägde ett osannolikt ställe i byn som var Kinakrog/pub/nattklubb, och skulle det visa sej, en jaktstuga längst upp på närmaste fjälltopp. Där hade han hyrt ut till ett par som skötte stället, men det fanns nog med rum och plats även för oss. Paret hade även innan tjälen satte in grävt ner bitar av ”rutten” haj i trädgården. Den blev vi bjudna på vid ankomst. Artig som jag är så svarade jag ja, på frågan om det var gott. Och var därmed så illa tvungen att dra i mej en bit till. Men till varje sillsvans medföljde en redig snaps Svarta Döden. En förutsättning tror jag. Hajen smakade starkt av ammoniak, och jag tvivlar på dom utlovade hälsoeffekterna. Filéerna hade varit nergrävda i jorden i månader. Kan vara det bistraste jag fått i mej sen jag i nån sorts manlighetsrit förklarades Hälsing efter att ha druckit Bävergäll på Järnvägs i Ljusdal. Hembränt smaksatt med saften från någon körtel (som jag barmhärtigt nog glömt var den sitter) nogsamt omhändertagen av ivriga bäverjägare.

Och så var det Claes, denna fullständigt osannolikt generösa, intelligenta och varma människa, som knackade på mitt rum när jag var i färd med att packa upp min resväska. På sängen hade jag lagt boken jag läste just då. En biografi om filosofen och tänkaren Ludwig Wittgenstein. ”Åh, den där vill jag läsa när du är klar med den”, sa Hellgren. Det första han sa till mej faktiskt, innan han presenterade sej. Tänkt en del på det där första mötet sen dess. Kom att definiera mycket av vår framtida vänskap. En tänkande människa, nyfiken på filosofi och vetenskap, var inte riktigt vad jag hade förväntat mej av en gammal handbollskeeper.

Claes allmänbildning går inte av för hackor. SVT hade på 80-talet en frågesport som hette Prat i Kvadrat. Leddes av Fredrik Belfrage som fick ett sent återbud, och ringde mer eller mindre i panik till Claes Hellgren och frågade om han kunde sitta in. Han hoppade inte bara in. Han vann tävlingen, och blev kvar som stormästare vecka efter vecka. Eftersom Göteborgsredaktionen är fullständigt besatt av tåg (På Spåret) så vann man en bit tågräls varje gång. Tills slut hade Hellgren lagt sin järnväg jorden runt…

Första kontakten mellan SVT Göteborg och Claes togs redan 1984 då Tipsextra skulle köra en internationell cupmatch i handboll med svenskintresse på bästa lördagstid. Claes blev bisittare åt den legendariske Leif Larsson. Claes har alltså varit expertkommentator i handboll i 34 år nu(!) Jag och den gamle Heim och Wartakeepern har kamperat ihop i TV i 23 år av dom. Handbollskarriären la han ner efter OS i Seoul 1988. Nådde respektabla 214 landskamper (förste svensk att nå 200) och uttagen i världslaget efter OS i Los Angeles 1984. Utvecklade modern målvaktskonst genom att studera skyttar metodiskt, och agera istället för att reagera. Det hinner man nämligen inte. Reaktionstiden är för lång och bollarna kommer för snabbt. Idag har min kompis skrivit 8 böcker(!) om målvaktsspel, handbollshistoria, träning och åldrande. Claes reser också runt som populär föredragshållare sen många år tillbaka. Ett tips, det är bra skit.

Nästa göteborgare han kommenterade med blev Arne Hegerfors. Tillsammans refererade dom två det historiska VM-guldet i Prag. ”Går det bra för Sverige tycker folk att vi är kanonbra kommentatorer” sa den insiktsfulle Hegerfors. Så sant. Ingen svensk TV/Radiokommentator har nånsin prisats och berömts när det gått åt helvete för blågult. Yrkesmässigt är det faktiskt en åtskilligt knepigare att hitta rätt ton, tempo och språk då. En svårare uppgift helt enkelt. Sverige gav 25 gånger pengarna på en VM-seger. Bengt Johansson hade satsat 1000 spänn hos en bookmaker i London.

Det var början på en guldålder för svensk handboll under ett dussin år som saknar motsvarighet inom svensk idrott. Ingen större mening för mej att sitta och dra all statistik, den är väldokumenterad. Men Bengt Johansson skapade ett eget sätt att se på sporten handboll och att få glädje och harmoni i gruppen. Inget var särskilt märkvärdigt. Det var öppet, mänskligt och sportsligt oerhört kompetent från början till slut. När jag tog mina första stapplande steg som handbollskommentator möttes jag alltid av landslaget med värme och humor. Ingen fråga var för dum. Man kunde t o m sitta bland vattenflaskor och handdukar under träningarna och prata med spelarna. Senaste mästerskapen jag varit på har vi som sändande TV-bolag blivit utslängda från svenska träningen efter 10 minuters uppvärmning. Några stressade  frågor i intervjuzonen på väg mot lagets lunch. Nån som tycker att det går bättre för landslaget nu?

När landslaget laddade upp för ett mästerskap i Tylösand bodde jag på hotellet med spelarna och betade av samtliga lirare i små porträtt för TV4. Minireportagen sändes sen ett efter ett under turneringens gång. Ingen var besvärad, alla var välkomnande, det fanns inte ens någon presschef. Man frågade Bengt om det var okej att komma. Han förstod värdet av att skapa en relation till tittarna och svenska folket. Ett PR-geni av guds nåde. Och spelarna hängde på. Stärkte sina varumärken genom att bara vara sej själva. Ingen var för bra för att vara tillmötesgående. (En gång stod jag på Parc de Princes och väntade en och en halv timme på Zlatan som utlovades när ”när som helst” av PSGs presschef. Zlatan smet ut bakvägen. Presschefen beklagade)

När vi bevakade VM i Egypten 1999 (svenskt guld) spelade Sverige i hamnstaden Port Said vid Suezkanalen. Nere på stranden fans en 7-mannaplan där dom svenska journalisterna mötte handbollsförbundet/landslaget i fotboll varje förmiddag. VM-spelare var alltid med. Det var fantastiskt roligt att lira mot Magnus Wislander, Stefan Lövgren med flera. Och VM-guld blev det alltså likafullt. Seger i finalen i Kairo mot Ryssland i en hall för 30.000 åskådare med president Mubarak i en glasbur med skottsäkert glas. Vi höll på att missa finalen eftersom egyptisk militär spärrat av ett område i 3 kilometers omkrets runt hallen på grund av Mubaraks handbollsintresse. Inga fordon släpptes igenom. Alla muddrades, alla var misstänkta. Inte ens våra pressackrediteringar var till nån större nytta. Vi hann precis till avkast, och finalen blev dramatisk. Har för mej att ”Slangen” (nyckelspelare) åkte på rött kort och stod nervöst och kollade från spelarentrén. Men blågult höll undan och vann ändå med uddamålet 25-24. Det blev det senaste (sista?) VM-guldet. Det skulle blivit ett till i Paris 2001. Om Ljubo Vranjes tacklat  Gregory Anquetil ut över sidlinjen. Lövgren satte svenskt 22-21 med 10 sekunder kvar mot Frankrike i finalen. Men Anquetil satte fart direkt på avkast och kvitterade från kanten. I förlängningen var Frankrike bättre och vann med tre.

Det blev dock ytterligare två EM-guld. I Kroatien (mot Ryssland efter förlängning) och ett i Globen. Den episka finalen 2002 mot Tyskland, där ett tyskt mål direkt på avkast dömdes bort i slutsekunden, sen Staffan Olsson tagit det sista svenska skottet från nio meter mot Bengans uttryckliga order och mina egna farhågor (hörs i referatet). I förlängningen var Ljubomir Vranjes den store lille matchhjälten. Flög i stort sett mellan knäskålarna på dom tyska ”skithusen” (ett Leif Boork uttryck för välväxta långsamma tyska backar). En värdig avrundning för Bengan Boys storhetstid. Frankrike kom att ta över den vakanta tronen.

Vi började följa damlandslaget 2001. Sverige hade tagit sej till VM i italienska alpbyn Merano med hjälp av fler gjorda bortamål i Play-off. Mats Petterson hade köpt rättigheterna till damturneringen på chans. Det blev en fullträff med miljonpublik och Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget” som hängt med som epitet länge och väl. Vår vistelse i alperna utförligt beskriven tidigare. Nu hade vi plötsligt två mästerskap varje år. Som radarpar är vi nu uppe i 34 (det drar iväg). Har svårt att tro att något kommentatorspar i etern matchar det? I december är det dags för damernas EM i Frankrike. Jag och Claes har signat också för EM 2020. Sverige är med som arrangör för herrmästerskapet. Det blir en fin slutpunkt. Tänk att få avsluta med ett nytt EM-guld på hemmaplan Tele2 Arena vid Globen inför 24.000 åskådare! Så dags bör generationsväxlingen vara fullt genomförd, och ett mästerskap i Sverige bör locka hem även det tröttaste av utlandsproffs.

På 90-talet kunde Claes säga inför en match mot t ex Ungern, ”vi vinner med åtta bollar”. Mot Tjeckien ”9-10 upp”. Och så blev det naturligtvis. Dit kommer vi aldrig nå igen. Konkurrensen har hårdnat, handbollsvärlden blir större för varje år. Sporten snabbare, mer fysisk och mer oförutsägbar. Det tyska EM-guldet 2016 är ett bevis för det. Trots stora skadeproblem och ett relativt oprövat lag ”slog” bokstavligt talat tyskarna ner allt motstånd. I finalen gick det hårda spelet alldeles för långt. Men ingen kan idag ta ifrån laget krigarinsatsen och viljan att vinna till varje pris. Domarna ska sätta nivån.

Det sitter inga filmstjärnor och hip hop artister vid ringside som när NBA-lagen spelar, när det är handboll. En förhållandevis ohipp och lite äldre publik. Men kunnig, trogen och ofta högljudd. Och som TV-sport är en jämn handbollsmatch en nagelbitare i världsklass in till sista sekunden. Jag har fått ge mej. Discovideon med Per Carlén och grabbarna har bleknat ur minnet. Ersatts av häftiga minnen från världens alla hörn, och en kärlek till en idrott jag knappt trodde det fanns plats för i mitt hjärta. Är gamle sportchefen Mats Pettersson ett tack skyldig för att han stod på sej och skickade iväg mej till Island för 23 år sen. Till Claes för att han generöst delat med sej av all sin kunskap och lämnat över mycket av rampljuset till en lekman som prövat sej fram. Idag är vi lite mer på samma planhalva. Claes har lärt sej det mesta om TV-mediet och jag är säkrare på bollen i spelet.

Men jag knyter fortfarande hans slips inför varje sändning…

Luis Bunuel, surrealisten och regissören, och inte minst en slags mentor för mej, skrev i sina memoarer ”Min sista suck”(briljant titel eller hur?) följande: ”Folk tjatar alltid på mej att jag måste resa. Då brukar jag svara; Och vad fan skulle jag göra i New Dehli klockan tre på eftermiddagen?” Ja vad skulle man göra? Turist i tillvaron är inget önskvärt tillstånd… Jag har varit kringflackande sportjournalist sen 1981. Har i snitt haft 150 resdagar/år. Om vi summerar, 36 år X 150 så får vi in alles 5400 dagar av mitt liv. Jag vet allt om att resa, precis allt. Och om hotell

2014 gjorde jag mitt sista fotbolls-VM. Det blev fem. 1990, 2002, 2006, 2010 och 2014. Två VM-finaler; Yokohama 2002 med Brasilien som världsmästare, och den oförglömliga i Berlin 2006  med Italien som slutsegrare efter straffar. Tyckte Brasilien var en lämplig slutpunkt. Ett land som andas ”jogo bonito”, där man spelade fotboll i elljus hela nätterna utanför mitt hotellfönster i Rio. Och själva resandet nådde någon slags klimax. Min kommentatorskompis Anders Andersson räknade ut att vi flög ett varv runt jorden. Ena kvällen i Manaus i Amazonas med en kvällstemperatur på 38 grader, nästa i bistert höst/vinter klimat i Porto Allegre. Vi flög varje dag dom första två veckorna, kollade spelade matcher på dvd under flygresorna. Ingen mening att ens försöka beskriva tröttheten, och ångesten över att prestera på topp framför mikrofonen sen. Varje dag. I 38 graders värme eller i kärva temperaturer nedåt nollstrecket. Vi gjorde det till en sport, Anders och jag. Log lite i mjugg när SVT-teamet Härenstam/Strömberg inte hann till ett par av sina matcher. Pelle Bäckman fick täcka upp hemifrån. Minutplanering, hur ta sej förbi vägspärrar? (galen säkerhet) Kolla upp ev mediabussar, smita förbi köer vid säkerhetskontroller på stadion. Ja jösses

Vi tröstade oss med, att när det blev lite glesare med mellan matcherna, skulle vi norröver i landet (till värmen på södra halvklotet). Ut till kusten. Till havet och paraplydrinkarna. Till Fortaleza t ex. Vi drömde. Vi såg hägringar. Taxin från flygplatsen tog oss ut mot den skummande Atlanten. Hotellet låg i en sluttning ner mot vågorna. När jag äntligen utmattad klev in i rummet såg min balkong ut på det här viset…

Även Anders stirrade in i en vägg. Och apropå vägg hade man kunnat framställa penicillin ur det som växte i fukten på väggarna i hans hotellrum. Det var t o m svårt att andas. La ut lite bilder från mitt rum, som även det var aningens mögel och fuktskadat, på Twitter och Instagram. Nästa dag ringde hotelldirektören. Han hade fått nys om om bilderna och texten på sociala medier (fan vet hur det gick till, undrar fortfarande) och erbjöd mej ett nytt rum. Det var i en ny del av hotellet. Ingen havsutsikt, men väl lite palmer och en pool, och inget penicillin på väggarna… Anders? Han bodde kvar på sitt rum, och härdade ut.

Det finns t o m ett uttryck i branschen; ”att göra en Perlskog” dvs att byta hotellrum. Ofta utan att ens ha tittat på det tilldelade rummet. Har man bott 5400 nätter på hotell i jobbet har man det mesta klart för sej. Våningsplan, kategori, pris, placering. Några enkla frågor i receptionen brukar ge en rätt bra lägesbild. Jag är alltid oerhört trevlig och verserad. Receptionisten håller ditt öde i sina två händer. Ibland kan ju rummet dessutom vara ditt hem i flera veckor. Ofta kan man vid meningsskiljaktigheter helt enkelt uppgradera sej, ofta med några hundringar per natt ur egen ficka. Har jag aldrig nånsin ångrat.

Var i Istanbul för EM-kval tillsammans med gamle skyttekungen Billy Ohlsson nån gång i slutet av 90-talet. Hotellet låg tjusigt på en kulle på den europeiska sidan av staden. Oerhört flott vestibul med marmorgolv och kristallkronor. Vi fick såklart rum i annexet. Man ska aldrig bo i annexet. Aldrig nånsin. TV4 hade bokat. Billy är en försynt och fördragsam människa, han tog sin nyckel och lommade iväg. Jag förklarade i receptionen att jag älskade Istanbul över alla andra städer på jorden, och att detta sannolikt var mitt enda besök under min livstid. För en lite extra utgift på ca 250 kr per natt (sätt det i proportion till vad själva resan kostade. Länkar, sändningsrättigheter? Kommentatorsplatser på arenan) kunde jag få ett nytt rum i hotellets huvudbyggnad. Jag slantade utan att tveka. ”Can we have an imprint of your creditcard please sir?” ”Sure, no problem”

Jag for iväg i en skramlig hiss, uppåt och uppåt. Satte nyckeln i dörren (alltid lika spännande), och sharazade! För mina ögon öppnades ett jättelikt vitmålat rum med tre meter i takhöjd, tunga orientaliska mattor, och en terrass, en balustrad med vita marmorkolonner. Tyllgardinerna fladdrade i vinden från den öppna skjutdörren till terrassen. Och utsikten. Utsikten. Där nere i solskenet glittrade Bosporen. Fartyg stävade mot Svarta Havet. Det bolmade ur skorstenar, där var otaliga minareter, där var broarna, folklivet och kärleken som kändes i värmen. På det tunga ekbordet mitt i rummet stod en gigantisk fruktkorg. I den låg också en alldeles utmärkt flaska rött vin. Jag korkade upp, satte mej i en korgstol på min vackra terrass. On top of the world

”Vafan, har du kvartat med jacken i brödrosten?” sa jag till Billy vid frukosten.

”Det är förjävligt” sa Billy ”Klockan fem imorse kom sopbilen och tömde alla tunnorna och glaskrossen precis utanför mitt rum. Dom höll på i en evighet, och sen kunde jag inte somna om”

Till råga på allt, förlorade vi kvalmatchen

I VM i handboll 2009 började allt lysande bra. Vi mosade bland annat självaste Spanien och Dalibor Doder gjorde sitt livs match med 11 mål mot nationen han själv bott och spelat i under många år. Vi var tvåa i Split efter hemmanationen Kroatien när gruppspelet var klart. Detta är f ö det enda mästerskap där jag och Hellgren haft öronproppar innanför våra headset. Trycket och ljudvolymen i  hallen var drakoniskt. Gick inte att höra sej själv tänka. Våra ståuppor i bild var rena parodin. Hörde inte en enda påfråga från studion, redaktören i bussen var en förnimmelser i fjärran, när Claes pratade tänkte jag på Seinfeldavsnittet där George anlitar en läppläsare. Mannen med ljudanläggningen måste ha varit tjackpundare. Publiken var lätt den galnaste idrottspublik jag mött. I januari är det dags igen. EM i Split, med hatmötet Kroatien-Serbien i Sveriges grupp i Split. Laddar med skyddsväst och hörselskydd.

Efter gruppspelet i Split flyttade vi till Zagreb för slutspelet. TV4 hade bokat in hela styrkan på det angivna presshotellet(det ska man alltid undvika, av princip och empiri). Jag och Claes hade fixat en hyrbil för att ta oss från kusten och låglandet upp på höjderna och till den kroatiska huvudstaden. En lång färd där vi klättrade via tunnlar, utsiktsplatser och snöstorm(från plus 15 grader i Split). Under bilresan började nyheter nå oss om hotellet i Zagreb. Det var en gammal öststatskoloss, i luguber miljö, med små ostädade rum och tjock-tv med idel kroatiska TV-kanaler. Ett väl inrökt kommunisthotell helt enkelt. Jag har haft min beskärda del av den sorten (se blogginlägget ”Moskva” längre ner i flödet). Min gode vän och vapendragare Claes Hellgren var landslagsmålvakt under det 80-tal när öststaterna dominerade världshandbollen, med allt vad det innebar av boende på militärförläggningar i regi av Warszawapakten. Claes blir på riktigt deprimerad om boendet inte är bra. Och då menar jag deprimerad, i behov av Cipramil, Prozac och liknande. Han kan knappt jobba.

Så vi började kolla upp stan på vägen mot Zagreb. Hittade Sheraton centralt, med gym (viktigt på långvariga turneringar) och generösa öppettider för bar/matsal (vi jobbar alltid sent) och frukostbuffé. Ringde executive producenten/redaktören Jens Tolgraven som okejade hotellbytet, förutsatt att vi betalade ur egen ficka. Det handlade ju egentligen för hans del om i var vi tillbringade nattens timmar, eftersom vi lovade att medverka vid samtliga redaktionsmöten(där man bara pratar om vad studion ska göra, aldrig nånsin kommentatorernas arbete). Det var ungefär 25 minuters promenad. Perfekt, och uppfriskande.

Min gamle (vän) och nemesis Peter Jihde var knäpptyst under vårt första morgonmöte på presshotellet, dit vi anlände jag och Claes i god tid. Jihde kändes som en slumrande vulkan. Efter en timmes genomgång av studions körschema, och förmaningar om att ha headset på fyra timmar före sändning av bildproducenten Åsa Zander (sitter BBCs kommentatorer verkligen och säger hallå hallå i sina headset fyra timmar före sändning?) promenerade vi neråt centrum igen. Då ringde telefonen. Det var redaktör Tolgraven. ”Ni kan inte bo på Sheraton, Jihde är skitförbannad”. ”Vi måste bo tillsammans för sammanhållningen i gruppen”

Jens Tolgraven vek sej som en tulpan under trycket från den starke Peter Jihde, nyss återbördad till fadershuset, från sin utflykt till SVT. Ingenting hade förändrats. Han var fortfarande den informella ledaren, med makt att bestämma slipsar, körscheman, klädval och boendet för två 54 åriga äldre gentlemän med ett 20-tal handbollsmästerskap i bältet. Är det inte lite typiskt svenskt, ingen ska ha det bra, alla ska ha det lika dåligt? Peter genomförde som vanligt mästerskapet som det superproffs han är framför kameran. Och han tvingade oss tillbaka till hotellet från helvetet. Claes var konstant deprimerad.

Jodå, det gick åt skogen för Sverige där också. Stryk mot Frankrike och Ungern(!) i mellanrundan och inget blågult slutspel.

En annan tripp i österled var handbollsresan till Belgrad 2012. EM den gången. Danskarna vann hela skiten, slog hemmanationen Serbien i finalen. Sverige kom sist i sin grupp i mellanrundan.

Vi skulle bo i Belgrad, men hamnade i Semun (förort) på ett fullständigt absurt lyxhotell. Tänk ett flådigt femstjärnigt hotell i Bredäng. Inte utan att man anade penningtvätt. TV4 gänget var dom enda gästerna på hotellet, som sköttes oklanderligt. Mitt rum var fantastiskt, i levels med en grandios säng, kristallkrona och en minibar fylld med champagne.  Matsalen var alltid öppen, och kvällstid och lunch kom ofta matgäster utifrån. Köket m a o helt ok. Men placeringen var absurd. Närmaste granne var en öde skola, en öde fotbollsplan och en bensinmack med en kaffemaskin och en kyl full av ölflaskor.

Vi tröttnade efter några dagar i ingenting och efter oändliga taxiresor, där vi dagligen blev skörtade på 100-tals kronor av taxichaufförerna (till slut förstod vi varför dom alltid släppte av oss vid skolan och inte vid hotellentrén. Jiddra aldrig med en jiddrare). Dom ville inte på några villkor konfronteras med hotellpersonalen och den mystiske ägaren vi kallade Mr Semun. Vi låg på redaktör Tolgraven, vår teamleader, om en flytt in till stan. Jens tog försiktigt upp saken med Mr. Semun. Det skulle han inte ha gjort. Dagen efter kom ett telefonsamtal. Jens skulle genast bege sej till hotellentrén där Mr Semun väntade. På gatan stod en stor svart bil och blinkade åt honom med lyset. Fönsterhissen till baksätet hissades sakta ner. Där satt hotellägaren bakom sin chaufför med en hejduk vid sin sida. Jens fick klämma in sej emellan i baksätet. Sen följde en biltur genom den grå förorten där Mr Semun förklarade hotellets förträfflighet och att ett byte inte kunde komma på fråga. Ett avtal var ett avtal, och att lämna detta förträffliga etablissemang vore en regelrätt förödmjukelse mot Mr. Semun, hotellet och dess hårt arbetande personal. För ett svindlande ögonblick fruktade Mr Jens (som han kallades av serberna) att han skulle få åka baklucka. I bästa fall tillbaka till hotellet. Vi blev kvar. Turneringen ut.

Finaldagen i Belgrad spelades också den episka finalen mellan Djokovic och Nadal i Australian Open. En batalj över sex timmar som Djokovic till slut vann till allmän glädje för värdnationen för handbollsturneringen. Av nån anledning fanns inte den aktuella TV-kanalen på mitt lyxiga rum, så jag gav mej ut på upptäcksfärd den förmiddagen för att hitta matchen på någon TV annorstädes i hotellet. Välbekanta ”Fifteen Love” hördes genom en öppen dörr. Jag gläntade på den och upptäckte en storbilds-tv modell magnum med den pågående tennismatchen. Rummet var öde, så jag slog mej ner i närmaste skinnfåtölj. Fantastisk tennis. Då kom han in genom dörren. Den mystiske Mr Semun. Tittade en aning förvånat på mej, men inte ogint. Detta var helt enkelt bossens kontor. Jag förklarade läget och undrade om det var okej. Det var det. Vi kollade matchen tillsammans och stod på god fot med varandra. Så god att Mr Semun föreslog lite förfriskningar. Han hade en riktig delikatess, sa han. Hemgjort plommonbrännvin. Serbiens bästa. Plommon från morsans trädgård. Jag avböjde vänligt, eftersom jag ju skulle iväg och kommentera handbollsfinal bara en stund senare.

Man säger inte nej till Mr Semun. Mörkare blick har jag aldrig sett. ”Jag kan väl smaka en liten droppe då”, stammade jag fram. Man vill ju inte vara en ohövlig gäst. Han hällde upp sådär en 10 cl i ett dricksglas. Tennisen blev på något sätt ännu roligare. En timme senare när jag sa att jag nog behövde ge mej iväg till handbollsarenan, sa han bara ”Visst tyckte du om mitt plommonbrännvin, eller hur?” ”Ta ett glas till med mej, så ordnar jag med skjutsen till arenan”

Man säger inte nej till Mr Semun

Må Gud förlåta mej. Danmark vann

Jag skulle kunna göra en lång lista på osannolikt lyxiga femstjärniga hotell genom åren. Särskilt under 80 & 90-tal, innan resebokningar omfattades av ”resepolicy” och kostnadsanalys. När resorna bokades av externa byråer med affärsresor som specialitet. När tanken var att den som reste i tjänsten, skulle ha det bra, komma utvilad och laddad till uppdrag och uppgifter. När man ständigt flög Business i halvtomma plan. Det var då det. The Ritz i London, Hôtel de Paris i Monte Carlo, Grand Hotel Europa i Innsbruck, The Marriott på Copacabana, Prinsen av Savoien i Milano, Plaza i NY och Trump Plaza on the Boardwalk i Atlantic City för att bara nämna några. I Atlantic City bodde jag i ett penthouse på översta våningen med fönster från golv till tak, en jacuzzi mitt i rummet och hela Atlanten för mina fötter. I rummet bredvid höll maffian på och mördade någon. Klippte av fingrar, drog naglar eller krossade knäskålar. Det är dom värsta skrik jag hört i hela mitt liv. Upphörde efter en stund till bedövande tystnad. Att bo där var som att bo i en film.

Jag kommenterade Mike Tysons comeback efter chockförlusten mot Buster Douglas. Han mötte Alex Stewart som såg ut som en rädd kanin i ljuset av en bilstrålkastare. Hoppas han fick bra betalt av mannen med håret, Don King. Jag var påläst upp över öronen och skötte uppsnacket med Steffo Törnqvist i studio på Storängsbotten. Simultanöversatte Spike Lees dokumentär om Tyson i direktsändning och visste allt karriären, matcherna, brudarna, bilarna, ja you name it.

Matchen tog slut efter två minuter och 40 sekunder

Underligheterna stannar också i minnet. Som när vi under ett mästerskap i Köpenhamn bodde flera mil utanför stan på ett motell vid motorvägen mitt i ingenstans. Det var mörker, ständigt iskallt och åkermark som framkallade bilder av Baskervilles hund. Och på tal om motell, i Békéscsaba i Ungern, bortom all ära och redlighet hade TV4 bokat in oss på ett motor”hotell” nära gränsövergången till Rumänien. Där hyrde lastbilschaufförerna in sej per timme, fick en handduk i receptionen där även prostituerade gick att beställa. Claes Hellgren snackade med sina vänner i den danska truppen, och dom fixade rum åt oss på sitt spelarhotell, mot EHF:s bestämmelser och på nåder. Men vi skötte det snyggt.

Under VM i Japan/Korea 2001 hade Artur Ringart huvudansvaret för bokningarna, och det blev ju som det blev. När Martin Dahlin och jag efter en jobbig flight kom till Sapporo, kände inte en enda taxichaufför till hotellet vi var bokade på. Började ana oråd…Efter en halvtimmes irrande runt flygplatsen träffade vi en taxibokare som satte igång och ringa (japaner vill gärna hjälpa till. Ibland in absurdum). Vi fick en bil som skulle ta oss till vårt nya hem. Vi körde, och körde, och körde. Rakt ut i skogen. Chaffisen förklarade på knapp engelska att detta var ett Business-hotell. Det tyckte jag lät mycket bra. Det var det inte. Business-hotell i Japan är det gemensamma namnet på dom billigaste hotellen du kan hitta för resande i nylonstrumpor och gårdfarihandlare. En stor vit byggnad med mycket små fönster i långa rader uppenbarade sej i skogen. I receptionen ville dom gärna lägga beslag på våra förbetalda vouchers (alla vill tjäna grymma cash under ett fotbolls-VM), men vi krävde att få se rummen först. Ska försöka beskriva. När dörren gled upp möttes jag av stanken av 4000 rökta cigaretter inpyrda i en skitig heltäckningsmatta. Fönstret gick inte att öppna, och var inte mycket större än en ventil på en båt. Omedelbart till höger låg toaletten, en halv meter upp från golvet i hallen. Där fanns en toalettstol och ett handfat på 1,5m x 50 cm i utrymme. Själva rummet med heltäckningsmattan var 3×3 meter. En portabel 20 tums tv med trasiga antenner stod på heltäckningsmattan. Nu är ju Martin Dahlin inte riktigt vem som helst när det kommer till krav på tillvaron. Han sa inte ett ord, bara vände och gick. Jag var i chock. Som tur var stod taxin kvar, från receptionen gapade man efter våra vouchers. ”Gå, bara gå” sa jag.

Nu befann vi oss alltså i en fullbokad VM-stad utan någonstans att bo. ”Vad gör vi nu?”, frågade jag Martin. ”Jag ringer några samtal”, sa han. Det var mitt i natten svensk tid, men på American Express conciergeservice svarade man. Strax var vi inbokade på FIFA-hotellet i centrum där alla mackätarna i kostym bodde. Geishor bugade vid entrén, rummet var ett landskap och måste ha kostat 10.000 kr natten under ett VM. ”Jag bjuder”, sa der Bomber.

Med detta sagt kanske ni undrar om det bästa boendet under 5400 dagar på resande fot? Ja inte är det lyxhotellen.

I december 2001 for jag och Claes till alperna. Till Merano i det tysktalande Italien. Dåvarande sportchefen Mats Pettersson hade på ren chans köpt in ett Dam-VM i handboll. Sverige hade med nöd och näppe kvalat in (på bortamål har jag för mej). Vi var dom enda svenska journalisterna på plats. Ja, kanske dom enda journalisterna överhuvudtaget med undantag för den suveräne danske bildproducenten i OB-bussen som klippte på våra kommentarer. Spelare, repriser tutti. På världsfeeden. Kungligt. Inget vi var vana vid från våra svenska sändningar. Hur många gånger har man inte pratat om en målvakt, och bildproducenten visat den andra keepern (i bästa fall), eller en meningslös repris på nån som halkar nånstans.

Det blev mitt yrkeslivs mest överraskande mediala succé. Claes lanserade uttrycket ”det leende landslaget”, och Sverige vann gruppen i Merano och gick till kvartsfinal. Miljonpublik hemma. Alla pratade om damlandslaget, och tanterna i Sofiakiosken på Söder var saliga av handbollsglädje när jag köpte lördagsgodis till ungarna sen. I veckor. Bara att lyfta på hatten för Mats Petterssons fingerspitzgefühl.

Journalisterna ramlade in, en efter en. Då hade Claes och jag redan bott in oss på det lilla spartanska pensionatet i bergen (kan det ha hetat Östlerhof?) Vi var dom enda gästerna på panget, som ju egentligen var designat för sommarsäsongen. Det fanns en stor trädgård med fylld pool. Vi brukade bada bastu i källarvåningen (där det också fanns en inomhuspool), sen gå ut ångande i trädgården under alper och en bedövande vacker svart stjärnhimmel och svalka oss i poolen. Ibland fick vi knacka hål på en tunn ishinna innan vi kunde hoppa i för vinterbadet. På dagarna spelade vi tennis i en utmärkt tennishall på gångavstånd och tränade på ett trevligt gym i närheten. Efter matcherna på kvällen en liten fin bar med värmande konjak bland stånden på Meranos julmarknad. Enda gången Claes Hellgren druckit konjak under dom 22 år jag känt honom. Det glittrade, doftade och människor log och var vänliga. Det hände att vi på lediga stunder tog hyrbilen och åkte till toppstugor så högt upp i bergen vi nu vågade oss. Över molnen. Tyngdlösa, fyllda av alpenluft. Inga körschemamöten, inga meningslösa ljudtester, inga kostymer och slipsar. Bara kärleken till sporten, livet och stoltheten över att göra ett proffsigt jobb.

Frukostarna, herregud frukostarna. Man gick rakt ut i köket och snackade med värdinnan om vad man var sugen på. Ingen klocka satt på ringning. ”Kom och säg till bara”, sa värdfolket. Det var äggröra, pannkakor, nybakt bröd, små bratwurstar, färskpressad apelsinjuice i trädgården där solen låg på och värmde lite under förmiddagarna. Man kände sej som en 1800-tals författare på kurort.

5400 resdagar. Nu har jag inte så många kvar. En sak vet jag med säkerhet, hur det nu än blir, kommer inget att bräcka decemberdagarna i Merano.

*****************************************************************************************************************

Fysiskgraffiti Plus:

På hotell hittar man skokräm, badmössa, vattenkokare, skohorn – men ingen tandkräm och tandborste (hur svårt kan det va?)

När använde ni strykjärnet och strykbrädan senast?

Har nån någonsin förstått sej på klockradion eller luftkonditioneringen?

Visst vill man ha rum mot gatan i alla lägen? Är jag i Prag vill jag känna att jag är i Prag. Hur kul är rum mot gården med den ständigt larmande restaurangfläkten? Och stanken. Eller in mot ett Atrium. Som att bo i ett akvarium. Jag får klaustrofobi

Man släpar sin väska över halva klotet, men när man kommer till receptionen är det någon som insisterar på att rulla den tio meter till hissen. Ofta får man sitta och vänta uppe på rummet i en halvtimme för att kunna packa upp och byta om.

Finns det nåt bättre än att efter 23 timmars resa irra runt i en hotellkorridor med ett rumsnummer som inte finns på någon av skyltarna på väggen. Och när man till slut hittar det vid änden av världens längsta korridor lyser dörrlampan röd när man sätter i nyckelkortet…

Visst är det trevligt när dom dammsuger under bordet, så man får lyfta på fötterna, när man äter frukost. Hej på er Elite Park Aveny i Göteborg och Savoy i Malmö.

Varför stänger frukosten överhuvudtaget? När jag var i New York första gången, tittade receptionisten förvånat på mej när jag frågade när hotellet bommade frukosten nästa dag. ”As long as anyone want´s breakfast, we serve breakfast”

Kul när en hotellbar stänger och kastar ut en fullsatt salong kl 22 no matter what. Hej på er Scandic i Århus

Och hej på er vänner

**************************************************************************************************************

Halva livet lever man, fullt ut med drömmar och förhoppningar som är gränslösa. Den andra halvan sitter man och minns livet. Så är det. Sen får pensionsbolagen säga vad dom vill. Dom vill bara kannibalisera på dej medan du är ung och aktiv. Dom vill ha dina pengar, av vilka du får tillbaka en rejält naggad del och dessutom beskattade, när du sitter i parken och matar duvorna.

Själv minns jag allt oftare min uppväxt. 60 och tidigt 70-tal i min förort. Ja jag säger min, för det är så det känns. Kändes. I min trappuppgång på Askersgatan 4 i Rågsved fanns det förstås barnfamiljer. Där fanns också en Vivo-föreståndare med en fin bil med laddade matkassar hem varenda kväll. Åt honom jobbade jag för 3.50/tim när jag fyllt tretton. Där fanns en självmördare som gasade sej och kunde sprängt oss alla i luften. Där fanns en kärring som stadigt ringde polisen och hävdade att min mor bestrålade henne från vår lägenhet uppepå. Och där fanns Gikken. 

Kom att tänka på honom nu i sommar. Ingen aning varför. Vi träffades dagligen under min uppväxt, men jag har ingen aning om vad han heter. På riktigt. Han kallades Gikken, såvitt jag vet även av sin egen familj. Vi spelade i samma fotbollslag i Rågsveds IF, och i Parklekens lag. Det var en stor grej då. Det var gott om aktiva Parklekar med snälla tanter, och turneringar ordnades i förorternas kaninburar på dammigt grus eller i sällsynta fall lite mjukare sand. Fotbollsskor var inte tillåtna. Inga dobbar. Inget läder. Bara tyg. Ni som gjort lumpen minns kanske dom blå skorna med platt gummisula. Inte många skador i dom matcherna, men man fick en gudabenådad naturlig teknik och en närhet till bollen, som dom flesta ungar saknar idag. Vi spelade jämt. I skolan med en tennisboll på alla raster, och på kvällarna på IP eller hemma på gården. Det hände väl att nån sur gubbe/kärring öppnade fönstret att skrek att bollspel var förbjudet, ringde värden. Men vi var så många och Stockholmshem brydde sej inte.

Gikken var med. Ibland Hasse Holmqvist. Han var alltid minst, yngst och alltid bäst. Hoppade över Rågsveds IF, gick till Djurgårn, och resten är historia. Öste in mål i Sanktan (kan man verkligen aldrig se vem som kan bli bra i fotboll?) och fick spela med två år äldre lagkamrater(var ju van från gårdsmatcherna) och resten är historia. 27 A-landskamper, viktiga kvalmål och proffs i tre länder och ligor. Fortuna Düsseldorf, Young Boys och Cesena. När jag började på TV4 föreslog jag ”Pennan” Holmqvist som expertkommentator till den Italienska ligafotbollen. Två gamla Rågsvedsligister kom att flyga business (det var då det) till Rom och Milano var och varannan helg för att kommentera Serie A. Vi var först i gamla sosse-Sverige med det (i första marksända reklamkanalen). Inte så märkvärdigt att göra det idag kanske, men vi kunde ha 750.000 tittare en Söndagseftermiddag om Parma och Brolin spelade. Och en sån siffra på utländsk ligafotboll skulle vara jävligt märkvärdig idag. Vi fick uppleva Milans storhetstid under Arrigo Sacchi, och Sampdorias skrällseger i ligan med Vialli och Mancini.

Hasse hade flyttat hem från Italien för avsluta karriären i ÖSK. Örebro blev Hasses sista klubb i Allsvenskan efter spel både i Djurgården och Hammarby(!). Hans stories om när han satt och förhandlade med Bajens Åke ”Örat” Öhrbom i en iskall bil på Stadshagens IP är obetalbara. Örat hade sin hund i baksätet, och den satt och flåsade Hasse i nacken under hela det vintriga samtalet. Men Bajen blev det. I två omgångar till och med. Att resa med det redan världsvane exproffset var perfekt. Hasse älskade Italien och att bli igenkänd på pressläktaren. Bli spontanintervjuad av Gazzettan eller Rai. ”Pennan” lärde mej oerhört mycket om fotbollens själ ur spelarens perspektiv. Och inte minst om Italien

Rågsved var en bra skola, om man ville syssla med idrott. På vintrarna spelade vi hockey (naturis) varje dag, både organiserat i St Erikscupen och på egen hand när rinken var ledig. Fick aldrig till mitt slagskott riktigt och valde att bli keeper. Kallades för ”Krabban”. Körde Hašek långt innan Hašek var påtänkt i kassen… Min yngre brorsa var också målvakt. I Djurgården. Lillebror spelade i samma lag som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Classe Nordström och Hammarbys blivande fotbollsstjärna Micke Andersson. Landslagsmän allihopa. I det Djurgårdslaget spelade även Frölundas blivande guldtränare Stephan Lillis Lundh. Brorsan släpade själv utrustningen på tunnelbanan till träningarna på Östermalms IP. Skulle nån unge göra det idag? Hockey har blivit en sport för villaungar och barn till egna företagare. Gäller framförallt i storstäderna

Man gick själv till skolan, från första klass. Många av klasskamraterna bodde dessutom på samma gård. Ingen cyklade med hjälm, och alla cyklade. Till Älvsjöbadet på somrarna, och ibland den långa trampturen till Eriksdalsbadet. När jag fyllde femton köpte jag en duktigt begagnad moppe av Gikken för 350 kr. En Husqvarna. Eftersom ni nu vet att jag hos Vivohandlaren tjänade 3.50 per timme, kan ni lätt räkna ut hur länge jag måste jobba för att kunna köpa Gikkens skrothög. Har aldrig varit särskilt teknisk, men under hans säkra ledning, lärde jag mej att plocka isär motorn helt och hållet, och sen montera ihop den igen. Precis som med K-pisten i lumpen senare (fixade det också). Och när vi ändå hade monterat isär Husqvarnan passade vi på att fila ner ett jack i kolven, och borra upp ett större hål i förgasaren. Den lät trött sen, men gjorde 60 blås, ibland 65 med hemlängtan. Vi körde isracing på en sjö i Huddinge om vintrarna. Hade rocketstyre på mopeden. Hjälmar hade vi icke. Easy Rider. Jag hade en sån där flygarmössa i läder med mjuk ull på insidan. Ett under att vi överlevde. Vuxenvärlden brydde sej inte. En sensommar drog Billy och Wyatt med våra rocketstyren  ända till Köping, 30 mil tur/retur. Till Gikkens sommarstuga för att dricka öl. Vilket vi gjorde. Med besked. På hemvägen pajade min gamla moped nånstans vid Strängnäs. Vi fick inte igång den igen, och Gikken körde resten av vägen hem med ena foten på min pakethållare. I sanning en vän att lita på.

Glömmer aldrig när han visade mej sin farsas porrgömma. Det gick att lyfta på armstöden (ni vet som på flyget) på soffan i vardagsrummet, och däri låg en skatt med färglada tidningar med storbystade madamer med håriga trianglar mellan låren. Dom plutade med munnen och log trånande mot oss. Vi kan väl ha varit en tolv tretton år, men där och då försvann en gammal världsbild och en ny danades.

Det gällde f ö även musiken. Så långt hade jag mest lyssnat på Beatles, Tio i Topp på radion och ibland Svensktoppen. Så läste jag en skivrecension för första gången, och drog direkt upp från helgjobbet på Vivo i Örby till radioaffären i Högdalen och köpte Stones Beggars Banquet. Följde senare upp med Neil Youngs episka After the Goldrush. En ny värld öppnades, den gamla skulle aldrig återkomma. Det var musiker jag ville bli. Närde också skådespelardrömmar. Sysslade med både musik och teater långt upp i åren, men jag blev sportjournalist. So it goes, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Minns att en av killarna på gården i Rågsved, Åke, hade en farsa med taxiåkeri. Åke hade alltid dom senaste LP-skivorna, en tjusig stereo från Marrantz och dessutom familjens drömhus till sommarstuga i Stockholms skärgård. Hängde ofta på Åke för att lyssna på det nya. Där hörde jag Black Sabbath, Ike&Tina Turner, Moody Blues och inte minst Pink Floyd första gången. Det var faktiskt hemma hos taxigubbens son jag hörde Dark Side of the Moon för allra första gången. Har inte hämtat mej än.

Jag undrar vad som hände med Åke, Gikken och den bleke stackars Sven-Erik, som alltid blev inropad av sin ömma moder på tredje våningen när det var som mest spännande i landhockeymatcherna. Kenneth har jag koll på. Har drar en rollator framför sej på Gullmarsplan, iförd en Djurgårdsjacka och en kasse bira hängande från rollatorns handtag.

So it goes

Sthlm 17/8 2017

Kan man vara kär i en ö? Är det möjligt att älska en grå holme av ursten och och kalk i Östersjön så det känns i hela kroppen? För Ingmar Bergman var det så, och när jag kom med bussen över kullen mot Kyrkviken i solsken och glittrande vågor var det så även för mej

Mästerregissören kom till Fårö första gången för en filminspelning på 60-talet. Och blev kvar. Med undantag från den period han tvingades utomlands av nitiska skattemyndigheter blev ön Bergmans hem.

Han vilar idag tillsammans med sin älskade Ingrid vid Fårö kyrka, men hans ande svävar konstant över ön. Idag finns till och med ett Bergmancenter vid den gamla skolan, en Bergmanvecka och kulturarbetare kan beviljas stipendium och arbeta i regissörens hem vid Hammars på den östra sidan av Fårö.

Jag såg honom bara en gång under alla mina år vid Östersjön, då kom han i sin jeep ner till Sudersand i sällskap med Harry Schein. Annars skydde Ingmar offentligheten så pass att dom bofasta brukade visa nyfikna åt galet håll vid förfrågan om demonregissörens viste.

1976 var året för min första upplevelse av Fårö. På sätt och vis även det kulturrelaterat eftersom jag bodde i ett hus som hyrdes årsvis av två översättare. Karin och Allan Janzon som översatte Tin Tin albumen i Sverige. Dom hade hyrt en stuga i sluttningen ner mot Sudersandsviken av lantbrukaren Gustav Broberg sen sent 50-tal, och jag var klasskamrat med deras dotter Monica. Det var av henne jag var ditbjuden och det är jag tacksam för än idag.

På många sätt typiskt för Fårö som av hävd varit en hemvist för människor med kreativa fria yrken, och socialdemokratiska politiker. Det började med familjen Palme och fortsatte med Bodströmklanen.

Kommersialismen gör sej icke besvär. Dom ca 5000 sommarboende vill ha det enkelt och som det alltid varit. ”Vindsurfingparadiset” blev aldrig realitet och inte heller ”golfparadiset” även om det numera lär ligga några få hål på en åker väster om landsvägen. Krogkonkurser är legio och hoppfulla krögare byts ut med jämna mellanrum.

Ibland tas mästerkockar in, och dyra renoveringar görs men allt faller ändå på att man sparar in på servisen som inte har en susning av vad den håller på med. Billigast möjliga arbetskraft i form av sommarlovslediga ungdomar. Väntetider på över en timme inte ovanligt, och då helt säkert med fel rätt från menyn. Sashimi blir i servitrisens mun ”Sushimi”, på frågan om vilken japansk öl som serveras blir svaret ”japansk”. Och då snackar vi ändå en avsmakningsmeny för tusen kronor. Dom enklare serveringarna har andra problem, som att dom vuxnas mat kommer in först och dom små barnen får vänta längst på sin mat. Vid ett tillfälle på Carlssons Ranch i en och en halv timme(!) på en barnhamburgare. Sen hade servitrisen mage att ta fullt betalt dessutom. Hopplöst.

Till slut ger man bara upp och stannar vid stugan med sin rangliga grill från OKQ8.

Krögarna får då glupskt kasta sej över dagturister och campare i förvissningen om att dom ändå inte kommer tillbaka.

Och då går det ju som det går…

Dessutom blir jag efter fyrtio år på Fårö fascinerad över hur säsongen förkortas för varje sommar. Dom första åren på ön fanns bara ledigt att hyra från mitten av augusti. Då var allt öppet och sommarlivet gick på som vanligt. Nu dröjer det ofta in till andra veckan i juli innan det exploderar med köer på Ica och till bageriet Sylvis döttrar. Då händer allt. Konserter med stora svenska namn som Eldkvarn Laleh Bo Kaspers med flera på Gåsemora. Då ringlar köerna kilometerlånga till färjeläget och folk vallfärdar från storön Gotland.

Runt den 7-8 augusti är det tomt igen. Då sitter handskrivna lappar på serveringar och försäljningsställen där man strukit över redan ändrade öppettider med tuschpenna, och gjort dom ännu kortare. I vissa fall till öppet bara över helgen och i vissa fall inte öppet alls.

Någon vecka senare blåser löven runt och på övergivna minigolfbanor. Finns det något mer vemodigt och övergivet än en övergiven minigolfbana med en bommad kiosk där flaggorna från Guteglass hänger kvar?

1976 fanns på 500 bofasta och några sommarmånader tre livsmedelsbutiker och en fungerande skola. Sen något decennium är bara ICA-butiken kvar. Skolbarnen bussas till Fårösund och bägge Konsumaffärerna har lagt ner. Temporärt monopol för Ica-handlaren vilket inte gynnar någon. Arbetssituationen under den intensiva julimånaden är grotesk och prissättningen för oss konsumenter detsamma. Varorna tar slut på nolltid och att planera inköp är i stort sett omöjligt. I början av sommaren är problemet ofta det omvända. Dammiga produkter med utgånget datum står kvar i hyllorna och man får vara på sin vakt.

Köerna i juli är monstruösa och detsamma gäller för bageriet där köläget får avgöra om det blir några frukostfrallor eller ej. Där möter jag ofta förre justitieministern Thomas Bodström som kommer cyklande på sin taggade cykel från advokatfirman. Inte sällan i badrock eller träningskläder. Det är så vi vill ha det på ön. Jag och Thomas bildade under en period mittbackspar i Fårö IF, och han och TV-profilen Ann Lindgren vann mixedklassen i tennisturneringen Fårö Open minst tio år i följd. Jag har spelat fem finaler ( 4 dubbel 1 mixed) genom åren och förlorat samtliga…

Jag hyr en enkel grön stuga vid Butleks. Med el, men utan indraget vatten och med utedass i skogen. Så har det varit dom senaste 31 åren. Dom första nio flyttade jag runt mellan olika stugor av ytterst skiftande kvalitet och läge. Nån sommar vägg i vägg med en grisbod. Doftade inte rosor. Och grisbonden och potatisodlaren Nisse som jag hyrde av hade inte mycket till övers för min sambo och fruntimmer, utan bjöd in mej dagligen till sitt kök för ett snack karlar emellan. Då bjöd han på varmgrogg. Det var ett halvt dricksglas fickljummen Explorer och varmvatten direkt från kranen.

Ett annat original var Tore med cyklarna. Han bodde uppe vid vägkorset och hade en eminent liten cykelverkstad. Tore var alltid 87 år, minst, men körde på år efter år. Min femväxlade Crescent hade fått gå med packning och trasiga ekrar så att bakhjulet såg ut som en åtta med växelnav och allt. Tore fixade det på en pisskvart nästan gratis och vi kunde fullfölja vår planerade cykeltur ner till badpensionatet i Ljugarn.

Jag vet inte om det hade med skattemyndigheter att göra, men Tore förnekade alltid att han hyrde ut cyklar. Det var bara dom redan invigda som fick förmånen. På direkt fråga svarade han alltid ”naajdu, det håller ja inte på mä längre”

Till slut fick även jag uppleva glädjen att stoltsera med en Tore-cykel. Men det tog nog tio år innan nåden beviljades mej. Och fan ta den som cyklade i sanden längs strandlinjen. Förstörde farbrorns dyrgripar med salt och grus.

En gång frös vi borta i stugan, och vi var utan tillgång till ved. Tore har massor var det nån som sa. Tores svar blev ”Köpe ved? Dessa turister…” Det kan mycket väl vara det dummaste han hört i hela sitt långa liv. Jodå vi fick en säck fin björkved av gubben, och några pengar ville han inte ta emot.

1976 fanns det fortfarande gott om militär, både på Fårö och inte minst kustartilleriet i Fårösund. När du kom till Rute kyrka på landsvägen möttes du av en hög skylt som förklarade att som utländsk medborgare var det bara att vända om. Gotlands nordspets var militärt skyddsområde, liksom Fårö. Det fanns t o m ett skjutfält på Fårö där det brassades på från havet, och som stängdes med bommar och varningsskyltar. Gott om nergrävda bunkrar vid kusten nära Engelska kyrkogården, som är en viloplats för brittiska matroser som dog i koleraepidemin 1854 då en flottenhet under Krimkriget var stationerad i sundet. 27 sjömän med officersgrad blev kvar på Fårö. Dom döda matroserna sänktes i havet. Det sägs att det spökar på Ryssnäs där gravkullarna är belägna.

Dessutom var Fårö med sin unika flora och fauna ett naturreservat och bygglov beviljades i stort sett inte överhuvudtaget. Idag är tyglarna släppta på stora områden av ön, och eftersom skifte aldrig genomfördes så äger lantbrukare och infödda Fåröbor dyrbara markområden korsvis över ön. En sommar kan man få möta ett byorginal, som brukade fråga mej om det var okej att dricka T-röd, på en splitter ny Harley Davidson. Nyrikedom är inte ovanligt sedan dom hårda byggreglerna lättades på.

Jag är helt befriad från avundsjuka i det fallet. Vintrarna är långa kalla blåsiga och mörka. Färjeturerna glesare och möjligheterna till utkomst och försörjning begränsade. Allra helst sen militären la ner.

Någon bro över sundet har det aldrig blivit. Opinionen är splittrad, och sommarstugeägarna måna om sin exklusivitet. Hade jag varit åretrunt boende med skolbarn, hade jag självklart varit för en bro mellan Fårö och Gotland.

Nu kan jag vara en lyxturist med alla dess privilegier. Jag njuter av norra Europas finaste badstränder, jag känner en samhörighet med så många boende, sommargäster och mitt hjärta är fullt av kärlek till den vackraste platsen på jorden.

Jag har rest över hela världen, men aldrig funnit ett ställe som fått mej att må lika bra. Aldrig har sanden varit så fin, vinden talat så vackert och blommorna i dikesrenen lika skiftande och talrika.

”Vill man vara högtidlig kan man säga att jag har funnit mitt hem, mitt verkliga hem” sa Ingmar Bergman när han kom till Fårö för att spela in Såsom i en spegel (1961). SF sa nej till regissörens begäran om att filma på Orkneyöarna. För dyrt var beskedet. Det billigare alternativet kom att skapa filmhistoria. Bergman spelade in sex långfilmer, en TV-serie och två dokumentärer på ön. Alla ytterst sevärda. Ett testamente av svensk filmkonst.

Det finns en publik bio på Fårö naturligtvis (Ja Ingmar hade förstås en egen). Den invigdes 1954 och är fortfarande i bruk. Jag såg den mysiga danska 70-tals pastischen Kollektivet där i somras. 2019 är det 65 års jubileum. Det hela började med att snickaren Arthur Normans ko dog. Höladan blev överflödig. Så Arthur köpte en begagnad projektor och snickrade själv ihop bänkraderna. Det finns 138 platser i den gamla ladan som är full av kolorerade filmstjärnor längs väggarna. Bion har haft många ägare genom åren och drivs idag av en förening.

Sudersandsbion är en anakronism. Borde inte finnas. Men det gör den. Mot alla odds. Gå dit i sommar, köp en strut popcorn och stötta denna värdiga dront.

På Norsholmen i norr finns ett nedlagt stenbrott och en banvall från en länge sedan nedlagt smalspårig järnväg. Såväl får som kor och tjurar går fritt på sommarbete där. En gång i tiden t o m renar. Den legendariske Marcus Larsson som en gång räddade Fårö från att blåsa ut i havet, fick en flock renar som en dellikvid i en affärsuppgörelse. Han släppte ut dom på Norsholmen, men renarna dog svältdöden. En unik miljö därute, men inga norrländska lavar. Det gick illa för renarna tyvärr.

Stockholmare däremot är i högsta grad kompatibla. Känner många som flyttat permanent till ön, Inte bara Bergman. Både Gurra och Fjodor i Ebba Grön har jobbat på Stora Gåsemora och finns kvar på Gotland än idag. Numera någon mil söder om Fårösund.

Men Marcus Larssons plantering av barrskog finns att beskåda i närheten av Sudersand i Ulla Hau. Ett magnifikt område av sanddyner och myrlejon mitt i skogen. Kommer man tillräckligt högt kan man följa sanden kilometervis ändå ner mot Norsta Auren. Utan Larsson hade Fårö sannolikt varit delat på mitten idag och delvis uppätet av havet.

Han föddes på Gåsemora, den största gården på ön. Det var min andra kontakt med Fårö. Min dåvarande flickvän hade sett en radannons i DN och vi hamnade i köket på gården hos den legendariska bondmoran Kally.

Hon gav oss nycklarna till en liten stuga vid fyren ägd av sonen Gustav, lärare i Visby. Kally tipsade också om en 5 km lång sandstrand bakom dynerna och försvarets radioanläggning där uppe i norr. Känslan när vi efter en cykeltur på en dryg halvmil promenerade bland tallarna i lös jobbig sand och plötsligt efter en klättring tittade ut över det stora blå glömmer jag aldrig så länge jag lever. Detta var under senare delen av augusti och 1977. Idag har kvällstidningarna skrivit om paradiset Norsta, men då var vi helt ensamma. Jag lovar. Vi gick som Gud skapat oss en hel dag däruppe utan att se en enda människa. Bara jag, min flicka, måsarna och det skummande ljumma havet

”I ditt yrke söker du förenkling, proportion, anspänning, avspänning, andning. Fårölandskapet ger dej allt detta i rikligt mått” skrev Ingmar Bergman. Jag  hade kunnat uttrycka mej på pricken likadant

Hus och markpriser är numera på den nivån att Fårö inte ligger inom räckhåll för egen del. Skaffade ifjol istället ett ställe längs ostkusten på fastlandet. I Småland. Destination Gotland och färjepriserna avskräcker. Nu kan vi ta bilen (gnissla tänder nu Miljöpartiet) och några timmar senare vara vid sommarhuset. Fårö är ett dagsprojekt och på många sätt omöjligt bara för en helg. Men för sommarveckorna är det perfekt att hyra, om man som jag har haft lyckan att gradvis bo in mej. Inget gräsklippande, husmålande och lagande av tak. Utan bara kontemplation, läsande och en och annan maltwhisky till syrsorna i kvällningen.

Så mycket mer av nöjesliv och underhållning behöver man inte. Men 1989 hände något. I en lada nere vid Friggars startade en svartklubb. Den förste artisten på scenen (många har följt) var Dj Harry, en proggare som underhöll den av alkohol saliga fåtaliga publiken på bongotrumma(!) i bortåt en timme. För att komma runt det juridiska kring serveringen gjorde ägaren av ladan Thomas Lindholm, det till en medlemsklubb. Medlemskortet löstes i entrén och bestod av en potatisettikett (jo sant), där man fick skriva i sitt namn. Ölkassan var en cigarrlåda. Kuten (sälunge på gotländska) hade dragit igång.

Thomas hade dock underskattat avundsjukan och girigheten hos krögarna på ön. Deras lökiga dansband på helgkvällarna fick plötsligt konkurrens av ett ställe med snabb kultstatus och otvunget umgänge (minst sagt) bortom kommersialism och ordning & reda.

Thomas blev polisanmäld och så småningom bortförd i handbojor till sheriffen i Visby.

Men han gav inte upp. Året efter var han tillbaka med vassare artister, rockabilly på stenkakor från diskot på höloftet i ladan och en ny medlemsklubb (potatiskort igen), men medlemmarna fick ta med sej eget dricka till klubben.

Några underåriga slapp in, och körde på fyllan i diket med moped (inget allvarligt hände) och nu sällade sej en del upprörda föräldrar till krögare på krigsstigen.

Nya sanktioner, men Thomas reste sej på nytt. Skaffade kassaapparat, momsregistrering och gjorde upp med Fårökrogarna om att bara köra dom kvällarna ”konkurrenterna” inte hade dans eller uppträdanden.

Svartklubbskänslan levde dock kvar, precis som rockabillyfeelingen och det oväntade. Vissa kvällar var självaste justitieminister Bodström på plats och drack knappt kyld Lapin Kulta.

Thomas Lindholm, som bott i USA, har genom ett bevarat kontaktnät fått legendarer att spela i den fallfärdiga ladan med plats för ett drygt hundratal. Billy Lee Riley har uppträtt där, om vars monsterhit ”My girl is red hot” självaste Bob Dylan sagt ”It could blast out of your skull and change your life”.

Eric Bazilian, the Hooters frontman, har spelat på Kuten. Och en särskilt minnesvärd kväll sjöng australiska Jane Kitto duett med Carola Häggkvist. ”Please let me present to you a real star on stage, a big welcome to Carola Häggkvist” lät presentationen. Sen sjöng dom Gram Parsons tvåstämmigt. Fullständigt oförglömligt. Jane Kitto har turnerat, med och utan band, i 36 länder enligt hennes hemsida. Fårö borde räknas som ett eget land.

”En del säger att om Elvis levat, hade han knackat på min dörr och bett om att få spela här” ett klassiskt uttalande av Kutens grundare.

Även om polisen kom och hämtade ”sjörövarn” Lindholm så är dom på gott och ont sällan synliga på ön. Det sägs att färjepersonalen genom åren varnat när något är på gång. Sanningen i det kan inte styrkas. Men kollektivtrafik saknas kvällstid, och att det finns en ”skammens väg” är sant. Poliskontroller görs som regel nån gång per sommar i vägkorset vid Sudersand eller utanför ICA-butiken mot Eke. Skammens väg är grusvägen (nåja) ner över Kalbjergaheden (där det också spökar) och medelst vilken man kan ta sej bakvägen mot Eke och norra delen av ön. Jag har vinglat där både på moped (preskriberat sen länge) och på cykel. Polisens bästa kap var socialdemokraten Jan O Carlsson (då minister) som tog bilen från en kräftskiva. Detta är på svenskt vis vilda västern, outbacks, badlands. Jag var själv en halvmeter från döden, nära att träffas av en grön Golf körd av en packad dåre från Fårösund. Solen hade just gått upp, stod utanför Kuten med min cykel när en kompis ropade se upp! Slängde mej ner i diket. Kände vinddraget från Golfen som det slog gnistor om när den kom farande ur en S-kurva (50 sträcka) i 120 km/tim.

Mina barn råkade sen ut för ungefär samma sak många år senare och längre upp i backen längs landsvägen. Det fyllot missade en klunga unga cyklister med en hårsmån, och landade på taket innanför stentunet i en fårhage. Jag är Gud evigt tacksam sen den dagen. En midsommarafton för inte alltför länge sedan.

En annan direkt kriminell handling på ön var att ta det gamla Badpensionatet med anor från 20-talet av daga. Det var en vacker vitmålad paviljong i trä med gröna knutar. Formad som ett U med räta vinklar hade pensionatet en stor uteservering på gräset, där servitriser i klassiskt vitt och svart serverade pannbiff och kalla öl efter en dag på stranden.

En sommar, tror det var 1988, var pensionatet stängt och kontor/boende för en TV-inspelning. Delen med baren och flipperspel kostymförråd. SVT spelade in serien om fyrvaktaren Peter Gothberg på Gotska Sandön. Inspelningen gjordes på Norsta Auren Fårö (vars strandlinje är snarlik och anledningen till att jag aldrig farit norr till Sandön). Huvudrollen som vrakplundaren (och mördaren?) Gothberg gjordes av Sven Wollter. Helena Bergström var en av döttrarna.

Sommaren efter var pensionatet helt enkelt borta. Försvunnet. Det var som en film det också. Jag gick där bland gräskullarna och såg mej förvirrat omkring. Nån (vet vem) hade helt sonika fått frakta bort komplexet, som borde varit K-märkt, för att ta bort konkurrens från ett annat närliggande etablissemang. En hopplös grillkiosk som hette Lambgiftet och som döptes om till Strandskogen. Ett unikum av smaklöshet. Jag hade gärna suttit med på mötet i byggnadsnämnden när detta beslutades. Kan omöjligt ha gått rätt till. Mycket smuts i den mjölpåsen.

Tack och lov för dom kulturbärare som fortsätter göra Fårö till en udda och unik pärla i vår herres hage. Tack alla.

Jag hade aldrig klarat mitt flängande över världen, med återkommande depressioner, prestationsångest och mördartempo utan dom helande veckorna på i mitt tycke världens vackraste ö. Med sina gråskalor som lockat modefotografer från hela världen till Fårö. Till raukarna i sin urgamla utmejslade kalksten, från havsbotten till dagsljus efter årtusenden av undervattensströmmar, vågor och landhöjning. Stränderna med det lysande starkt gröna vassa strandgräset och den finaste vita sand. Jag har gift mej med denna ö av kärlek. Alltid varit trogen.

Kommer alltid att vara

Bonus: My girl is red hot (Billy Lee Riley 1957)