Fysisk Graffiti

Halva livet lever man, fullt ut med drömmar och förhoppningar som är gränslösa. Den andra halvan sitter man och minns livet. Så är det. Sen får pensionsbolagen säga vad dom vill. Dom vill bara kannibalisera på dej medan du är ung och aktiv. Dom vill ha dina pengar, av vilka du får tillbaka en rejält naggad del och dessutom beskattade, när du sitter i parken och matar duvorna.

Själv minns jag allt oftare min uppväxt. 60 och tidigt 70-tal i min förort. Ja jag säger min, för det är så det känns. Kändes. I min trappuppgång på Askersgatan 4 i Rågsved fanns det förstås barnfamiljer. Där fanns också en Vivo-föreståndare med en fin bil med laddade matkassar hem varenda kväll. Åt honom jobbade jag för 3.50/tim när jag fyllt tretton. Där fanns en självmördare som gasade sej och kunde sprängt oss alla i luften. Där fanns en kärring som stadigt ringde polisen och hävdade att min mor bestrålade henne från vår lägenhet uppepå. Och där fanns Gikken. 

Kom att tänka på honom nu i sommar. Ingen aning varför. Vi träffades dagligen under min uppväxt, men jag har ingen aning om vad han heter. På riktigt. Han kallades Gikken, såvitt jag vet även av sin egen familj. Vi spelade i samma fotbollslag i Rågsveds IF, och i Parklekens lag. Det var en stor grej då. Det var gott om aktiva Parklekar med snälla tanter, och turneringar ordnades i förorternas kaninburar på dammigt grus eller i sällsynta fall lite mjukare sand. Fotbollsskor var inte tillåtna. Inga dobbar. Inget läder. Bara tyg. Ni som gjort lumpen minns kanske dom blå skorna med platt gummisula. Inte många skador i dom matcherna, men man fick en gudabenådad naturlig teknik och en närhet till bollen, som dom flesta ungar saknar idag. Vi spelade jämt. I skolan med en tennisboll på alla raster, och på kvällarna på IP eller hemma på gården. Det hände väl att nån sur gubbe/kärring öppnade fönstret att skrek att bollspel var förbjudet, ringde värden. Men vi var så många och Stockholmshem brydde sej inte.

Gikken var med. Ibland Hasse Holmqvist. Han var alltid minst, yngst och alltid bäst. Hoppade över Rågsveds IF, gick till Djurgårn, och resten är historia. Öste in mål i Sanktan (kan man verkligen aldrig se vem som kan bli bra i fotboll?) och fick spela med två år äldre lagkamrater(var ju van från gårdsmatcherna) och resten är historia. 27 A-landskamper, viktiga kvalmål och proffs i tre länder och ligor. Fortuna Düsseldorf, Young Boys och Cesena. När jag började på TV4 föreslog jag ”Pennan” Holmqvist som expertkommentator till den Italienska ligafotbollen. Två gamla Rågsvedsligister kom att flyga business (det var då det) till Rom och Milano var och varannan helg för att kommentera Serie A. Vi var först i gamla sosse-Sverige med det (i första marksända reklamkanalen). Inte så märkvärdigt att göra det idag kanske, men vi kunde ha 750.000 tittare en Söndagseftermiddag om Parma och Brolin spelade. Och en sån siffra på utländsk ligafotboll skulle vara jävligt märkvärdig idag. Vi fick uppleva Milans storhetstid under Arrigo Sacchi, och Sampdorias skrällseger i ligan med Vialli och Mancini.

Hasse hade flyttat hem från Italien för avsluta karriären i ÖSK. Örebro blev Hasses sista klubb i Allsvenskan efter spel både i Djurgården och Hammarby(!). Hans stories om när han satt och förhandlade med Bajens Åke ”Örat” Öhrbom i en iskall bil på Stadshagens IP är obetalbara. Örat hade sin hund i baksätet, och den satt och flåsade Hasse i nacken under hela det vintriga samtalet. Men Bajen blev det. I två omgångar till och med. Att resa med det redan världsvane exproffset var perfekt. Hasse älskade Italien och att bli igenkänd på pressläktaren. Bli spontanintervjuad av Gazzettan eller Rai. ”Pennan” lärde mej oerhört mycket om fotbollens själ ur spelarens perspektiv. Och inte minst om Italien

Rågsved var en bra skola, om man ville syssla med idrott. På vintrarna spelade vi hockey (naturis) varje dag, både organiserat i St Erikscupen och på egen hand när rinken var ledig. Fick aldrig till mitt slagskott riktigt och valde att bli keeper. Kallades för ”Krabban”. Körde Hašek långt innan Hašek var påtänkt i kassen… Min yngre brorsa var också målvakt. I Djurgården. Lillebror spelade i samma lag som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Classe Nordström och Hammarbys blivande fotbollsstjärna Micke Andersson. Landslagsmän allihopa. I det Djurgårdslaget spelade även Frölundas blivande guldtränare Stephan Lillis Lundh. Brorsan släpade själv utrustningen på tunnelbanan till träningarna på Östermalms IP. Skulle nån unge göra det idag? Hockey har blivit en sport för villaungar och barn till egna företagare. Gäller framförallt i storstäderna

Man gick själv till skolan, från första klass. Många av klasskamraterna bodde dessutom på samma gård. Ingen cyklade med hjälm, och alla cyklade. Till Älvsjöbadet på somrarna, och ibland den långa trampturen till Eriksdalsbadet. När jag fyllde femton köpte jag en duktigt begagnad moppe av Gikken för 350 kr. En Husqvarna. Eftersom ni nu vet att jag hos Vivohandlaren tjänade 3.50 per timme, kan ni lätt räkna ut hur länge jag måste jobba för att kunna köpa Gikkens skrothög. Har aldrig varit särskilt teknisk, men under hans säkra ledning, lärde jag mej att plocka isär motorn helt och hållet, och sen montera ihop den igen. Precis som med K-pisten i lumpen senare (fixade det också). Och när vi ändå hade monterat isär Husqvarnan passade vi på att fila ner ett jack i kolven, och borra upp ett större hål i förgasaren. Den lät trött sen, men gjorde 60 blås, ibland 65 med hemlängtan. Vi körde isracing på en sjö i Huddinge om vintrarna. Hade rocketstyre på mopeden. Hjälmar hade vi icke. Easy Rider. Jag hade en sån där flygarmössa i läder med mjuk ull på insidan. Ett under att vi överlevde. Vuxenvärlden brydde sej inte. En sensommar drog Billy och Wyatt med våra rocketstyren  ända till Köping, 30 mil tur/retur. Till Gikkens sommarstuga för att dricka öl. Vilket vi gjorde. Med besked. På hemvägen pajade min gamla moped nånstans vid Strängnäs. Vi fick inte igång den igen, och Gikken körde resten av vägen hem med ena foten på min pakethållare. I sanning en vän att lita på.

Glömmer aldrig när han visade mej sin farsas porrgömma. Det gick att lyfta på armstöden (ni vet som på flyget) på soffan i vardagsrummet, och däri låg en skatt med färglada tidningar med storbystade madamer med håriga trianglar mellan låren. Dom plutade med munnen och log trånande mot oss. Vi kan väl ha varit en tolv tretton år, men där och då försvann en gammal världsbild och en ny danades.

Det gällde f ö även musiken. Så långt hade jag mest lyssnat på Beatles, Tio i Topp på radion och ibland Svensktoppen. Så läste jag en skivrecension för första gången, och drog direkt upp från helgjobbet på Vivo i Örby till radioaffären i Högdalen och köpte Stones Beggars Banquet. Följde senare upp med Neil Youngs episka After the Goldrush. En ny värld öppnades, den gamla skulle aldrig återkomma. Det var musiker jag ville bli. Närde också skådespelardrömmar. Sysslade med både musik och teater långt upp i åren, men jag blev sportjournalist. So it goes, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Minns att en av killarna på gården i Rågsved, Åke, hade en farsa med taxiåkeri. Åke hade alltid dom senaste LP-skivorna, en tjusig stereo från Marrantz och dessutom familjens drömhus till sommarstuga i Stockholms skärgård. Hängde ofta på Åke för att lyssna på det nya. Där hörde jag Black Sabbath, Ike&Tina Turner, Moody Blues och inte minst Pink Floyd första gången. Det var faktiskt hemma hos taxigubbens son jag hörde Dark Side of the Moon för allra första gången. Har inte hämtat mej än.

Jag undrar vad som hände med Åke, Gikken och den bleke stackars Sven-Erik, som alltid blev inropad av sin ömma moder på tredje våningen när det var som mest spännande i landhockeymatcherna. Kenneth har jag koll på. Har drar en rollator framför sej på Gullmarsplan, iförd en Djurgårdsjacka och en kasse bira hängande från rollatorns handtag.

So it goes

Sthlm 17/8 2017